fredag 30 december 2011

Handheld DIY

Ni har säkert sett från någon amerikansk trail-ultra hur de springer med flaskorna i handen. För att fixa det så har de hjälp av ett flaskfäste för handen. Här kommer ett tips hur man kan göra sitt egna handhållna “system”.


Bild 1. Anton Krupicka springande med en handhållen flaska
Jag erkänner att jag har svårt att slänga saker och detaljer som skulle kunna få ett liv till. Därför så brukar jag plocka rätt på delar som kan återanvändas från bl.a. mina sportsaker. Det blir delar av remmar, dragskor, knäppen mm. Min första handheld gjorde jag av en rem från en krossad cykelhjälm (ja, mitt huvud var i den när den krossades), en skorem och dragskor från mina tri-dojor som jag gjorde 2002 års Järnmannen i.

Beskrivningen som följer hoppas jag kommer att vara lätt att följa. Har ni frågor så ställ dem gärna i kommentarsfältet nedan.

Ingående delar
I bild 2 nedan så ser ni de ingående delarna i systemet samt hur den färdiga handhelden ser ut fastsatt på en flaska. De ingående delarna är alla gjorda i olika plastmaterial. Ändarna på snören och remmar kan därför smältas för att undvika fransning.


Bild 2. Delarna som ingår och en färdig handheld. Klicka på bilden för en förstoring.
Delarna är som synes en rem, ett skosnöre och två dragskor. I bild 2 så har jag numrerat de olika huvuddetaljerna i systemet. Delarna kommer jag att benämna på följande sätt 1) “övre ögla”, 2) “övre dragsko”, 3) “hållknut”, 4) “nedre ögla” samt “nedre dragsko”, 5) “slutknut”

Remmen
Remmen är den del som håller din hand fast vid flaskan. Den skall sys två öglor på. Kom ihåg att lägga sömmen utåt så du slipper skav. Längden på remmen avpassas så som visas i bild 2 nedan.


Bild 3. Anpassa längden på remmen så att den precis är så lång att din hand får plats mellan flaskan och remmen.
Den övre öglan är enkel att göra och som synes i bild 4 så ska snöret bara kunna löpa igenom där. När du kapar till ändarna på snöret och remmen så smält ihop ändarna för att undvika fransning.


Bild 4. Övre öglan.
Den undre öglan har jag valt att göra lite annorlunda. Där har jag med hjälp av en lödkolv smält ett hål igenom remmen innan jag sydde själva öglan. Ni kan se det i bild 5.


Bild 5. Undre öglan.
Montering
När remmen är klar så är det dags för att montera alla delarna till en “handheld”. Börja med att trä snöret genom övre öglan. Anpassa så att öglan är mitt på snöret. Trä därefter på den övre dragskon. Nu ska hållknuten knytas. Lämpligt avstånd till övre öglan är 19 cm så som kan ses i bild 6 nedan.


Bild 6. Montering.
För att trä igenom snöret genom undre öglan kan man behöva lite hjälp av t.ex. en säkerhetsnål. Återstående nu är bara att trä på den undre dragskon och knyta slutknuten.

En av fördelarna med den här enkla handhelden är att den är väldigt flexibel. Den kan användas till alla typer av flaskor i stort sett. Jag har själv använt denna typ på åtskilliga mil i skogen. För egen del så vill jag ofta ha med mig en handhållen flaska. Ibland bara den eller i kombination med en camelback. När man förväntas springa förbi påfyllningsställen så är en flaska suveränt enkelt.

Lycka till med din träning och håll dig hydratiserad!

fredag 4 november 2011

Allt är jämförelseprisernas fel

Mats-Eric Nilsson tar i dagens SvD upp en intressant aspekt på varför det finns så mycket undermålig mat i butikerna: jämförelsepriserna. Vi lockas välja den sämsta maten! Mats-Eric tar upp ett exempel. Jämför två korvar. Den ena består av 52% slaktrester (kallat “kött“) utdrygade med potatisflingor och vatten samt fosfater för att binda ihop den stora vätskemängden. Den andra består av 94% bog och karré från en västmanländsk gårdsgris och har inga tillsatser. Priserna är 52 resp 275 kr per kilo. Samma produkter? Jämförbara enbart på pris?

När jag ska köpa mig nya löparskor går jag inte till Coop Forum eller Ica Maxi och köper joggingskorna där för 149 kr. Istället köper jag de där speciella som jag läst om i den tidningen eller i det nätforumet för att jag tror de är det bästa för mig.

Varför gör vi olika val i livsmedelsbutiken och när vi handlar löparskor? Vad är en korv? Vad är en löparsko? Ska det vara mindre viktigt vad jag stoppar i mig än vad jag sätter på fötterna?

tisdag 1 november 2011

NSD - the No Sugar Diet

I Svenska Dagbladet kan man i dagarna läsa en artikelserie om maten som gör oss tjock. I dagens artikel så berättas att överätandet har sin orsak i de oemotståndliga kombinationerna som gör maten så god. Vi omges av ett överflöd av livsmedel som innehåller olika kombinationer av socker, fett och salt. Mat som får oss att äta för mycket. En nätvariant av artikeln hittar du här.

Min egen diet som jag försöker efterleva kallar jag självpåhittat för NSD (No Sugar Diet) (jo, jag har bott i Luleå så därför tycker jag det är en extra rolig förkortning). Dieten har jag levt efter i ett par år. Har sedan många år ett intresse för “riktig mat” men det hela tog ordentlig fart i samband med den allmänna sockerdebatten och i kombination med att jag läste Mats-Eric Larssons bok Den hemlige kocken. En bok om matfusket. Jag började då läsa innehållsdeklarationerna än noggrannare och kunde dra slutsatsen att det är inte mycket som “duger”.

Som man hör på namnet så undviker jag socker. Som socker betecknar jag allt tillsatt socker och sötningsämnen. Naturligt förekommande sockerarter i färsk frukt mm är ok. Det finns dock två undantag när jag äter socker. Det är i direkt samband med tävling, före och efter. Efter tunga pass räknas också till detta undantag. Syftet med sockret är att ladda inför samt efteråt för snabb återhämtning. Det andra undantaget är i sociala sammanhang där det skulle vara oartigt att inte äta eller när den där extra fantastiska efterrätten som någon gjort bjuds. Hur mycket man tar kan man ju reglera själv.

Men det stannar inte bara vid sockret. För övrigt så går min diet på att äta oförfalskad mat á la Den hemlige kocken. Det mjuka brödet är hemgjort och ofta bakat på surdeg. Färsk frukt ersätter sylt. Jag röker kött och fisk själv. Fullkorn väljs oftast. Det ska vara så oraffinerat som möjligt. Gärna närodlat eller lokalt slaktat/fångat. Ekologiskt är ett förstahandsval. Kallpressade oljor och riktigt smör finns alltid hemma. Olika nötter och fröer används flitigt.

Saker som går bort är: godis, glass, sylt, såser som man inte gör själv, i stort sätt alla charkuterier, torkad frukt, mjukt fabriksbröd, snacks, de flesta frukostflingorna, joser, etc…

En hobby som jag haft under många år är matlagning så livet är inte så svårt som det kan låta. Min uppmaning är att ni börjar kolla själv på innehållsdeklarationerna. Varför ser de ut som de gör?

måndag 31 oktober 2011

In decay...

Jag vilar. Jag förfaller.

Har viloperiod. Kör rehab på min fotled. Det går rätt bra. Fotleden ser nu helt normal ut. Den är inte helt stabil men om jag skulle vilja skulle löpning funka utan problem. Förutom högläge första natten och kyla-värme-behandling dagen efter är min rehab enbart balansplatta. Vrickningen var inte värre.

Det är intressant vad som händer i kroppen och knoppen när man har viloperiod. Första dagarna var rätt så softa. Inga funderingar på löpning. Efter några dagar så började suget komma och jag längtade att få sticka ut på någon stig och springa. Nu hade jag ju fotleden att tänka på så det var lätt att inte falla för frestelsen. Nu idag så känns det rätt ok att vara utan löpningen och skulle jag inte ha några planer framöver så skulle jag nog låta förfallet gå ganska långt . Men lusten kommer och går.

Försöker tänka på maten och anpassa portionerna. Det känns rätt onödigt att gå upp i vikt. Fart är ju omvänt proportionerligt mot vikten för en löpare.

Imorgon tänkte jag ta en kort löprunda. Bara en tjugo, tjugofem, minuter. Det får snart vara slut med förfallet.

söndag 23 oktober 2011

Markusloppet - tävlade i 25 minuter men blickar framåt

“DNF”. Så lyder den vrickade avslutningen på tävlingssäsongen 2011. Låg med i absoluta täten men trampade snett efter 25 minuter. Fortsatte att springa i hopp om att det inte skulle vara så farligt. Fast egentligen kände jag nog det direkt att det inte skulle gå bra. Fortsatte löpningen en kvart till och under tiden märkte jag att fotleden blev mindre och mindre rörlig och det gick inte att springa på ett acceptabelt sätt.

Skåneresans behållning blev att få träffa min vän Mikael med familj. Han skulle också tävla men vi verkade dock ha dålig inflytande på varandra denna dag. Fast Mikael kom i alla fall 30 km innan han klev av p.g.a. magsmärtor.

Nåja, jag tänker inte deppa ihop över min DNF. Inte så länge i alla fall. Nu blir helvila nästa vecka med lite rehab för min fotled. Vecka 44 smyger jag igång med någon typ av träning. Kanske en tre pass den veckan med någon lätt löpning eller möjligen MTB. Förmodligen blir det något “barfotapass”. Veckorna fram till v47 trappas träningen upp. Vecka 47 är första grundträningsveckan med minst sju pass.

Ser fram emot några veckor utan träning nu. Tänkte passa på att läsa någon bok och kanske grotta ned mig lite i värmebehandling av stål.

måndag 10 oktober 2011

Bra grejer på nätet

Det finns som bekant mycket på nätet. Massor av läsning, podcast och film. Trail och ultra är inget undantag. Nedan hittar ni mina favoriter och guldkorn.

Bloggar
- UK och deras fantastiska fell running: http://www.mudsweatandtears.co.uk/

- USA, bästa resursen för ultratrail-löpning. Har fantastiskt bra tävlingsreportage:  http://www.irunfar.com/

E-zines
- Sverige, Andrew Tutt-Wixners ambitiösa projekt: http://issuu.com/nordicultra/docs/nordicultra1_2011
- Sydafrika, men bevakar så mycket mer: http://gotrail.co.za/
- Australien och NZ: http://trailrunnermag.wordpress.com/zine/

Podcast
- USA, klicka på Podcast: http://www.ultrarunnerpodcast.com/

Film
- A Race for the Soul, Western State 100. Den härliga filmen i sex delar:
http://www.youtube.com/watch?v=vuIVN3fp0eU&feature=player_embedded

Mycket nöje!

söndag 2 oktober 2011

Holavedens ultra - 3:a och irriterad på mig själv

Aaaargh, hur kunde jag missa att svänga av från vägen? Jag som är en van ledlöpare ska väl inte missa så tydliga markeringar? Jo, tyvärr…

Holveden ultra arrangeras för första gången som en riktig tävling i år efter fjolårets testlopp. Loppet går mellan Gränna och Tranås på Holavedsleden. Sträckan är rejält kuperad med de största backarna i början av leden. Hur många höjdmeter det blev i slutänden vet jag inte för jag missad att starta min höjdmätare den här gången. Skulle tro att det rör sig om mer än 1000 i alla fall. Distansen är 52 km… om man springer rätt. Leden är bra markerad och förstärkningar har gjorts av arrangörerna, Tranås Triathlon.

Starten gick från Gränna torg kl 9:00 efter en något improviserad information och startceremoni.



Förväntansfulla ultralöpare på Gränna torg  (foto Pernilla S)
Efter några hundra meters löpning börjar den backiga löpningen. Man springer uppför några längre trappor och fortsätter upp i skogen i lika backig terräng. Det är mycket uppför i början. Leden är riktigt rolig med många inslag av teknisk terränglöpning. En stor del av de första milen går i skogen. Lite senare blir det längre sträckor på riktigt trevliga grusvägar som varvas med skogsträckor. Mot slutet finns återigen hel del kul terräng om man är i stånd att njuta av den.

Gel-intag  (foto Pernilla S)
Mitt eget lopp är jag inte alls nöjd med. Jag gjorde några misstag som jag fick betala för. Det första var att inte har förstått hur kuperad hela banan var. Jag hade fått för mig att det i huvudsak var kuperat i början vilket gjorde att jag la ned en hel del krut på att springa på i uppförsbackarna i början. Det är rätt kostsamt på orken och jag är egentligen inte så vältränad nu så jag höll inte tempot hela vägen.

Det andra misstaget var en riktig blunder då jag sprang fel. När det är 19 km kvar så startades en kortare tävling och det gjordes lagom tills jag precis kom fram till den vätskekontroll som ligger vid den starten. Nu fick jag en massa löpare runt mig som jag antar var till stor del ovana ledlöpare då det var svårt för många att hålla koll på leden. Efter ca en fem km med dessa 19-km-löpare runt mig hade jag en dipp i uppmärksamheten och följde ryggen framför mig. Utan att tänka så löpte vi på längs grusvägen. Han sprang något snabbare än mig nu (jag hade ju en dipp) och vid ett Y-kors så insåg jag att det fanns ingen markering som visade vart jag skulle. H…te!!! Förbannad och väldigt irriterad på mig själv så vänder jag om. Springer på något hårdare och mäter sju minuter innan jag hittar tillbaka till ledmarkeringen. Jag hade missat en högersväng som var tydligt markerad med ledskylt och extra vimplar!

I detta läge så undrade jag såklart om jag missat en massa placeringar men väl i mål så visar det sig att jag höll min tredjeplats. Gissningsvis så gjorde felspringningen runt 20 minuter på resultatet. Tiden hamnade runt 4:50 blankt och vinnaren kom in på runt 4:15 och tvåan någon minut efteråt. Bengt respektive Jonny hade jag nog ändå inte kunnat rå på idag. Tiderna är preliminära då det inte finns några resultat upplagda än i skrivande stund.

I mål och besviken på mig själv över min orienteringsmiss (foto Pernilla S)

måndag 26 september 2011

Planer

Planer är till för att ändras… eller? Nåja, min långsiktiga tävlingsplan har ändrats. Istället för SUM den 8/10 blir det nu Holavedens ultra mellan Gränna och Tranås redan nu till helgen.

Formen känns som den är långt ifrån på topp men det ska nog gå att springa ändå. Har haft en period med diverse krämpor och därtill en förkylning. Kroppen verkar har hamnat i “återhämtnings-mode” för säsongen. Fast helgens runda i skogen kändes riktigt bra och tävlingssuget infann sig igen så idag bestämde jag mig för att ändra på tävlingsplanerna som sagt.

Har börjat titta på nästa säsong och på vinterns grundträning. Startdatum för grundträningen är satt. Tänkte även hinna med att bjuda in till en “fat ass-löpning” någon gång i början av november. Planen är att jag bjuder in till “Hultetleden & Järnleden - the guided tour“. En runda med en hel del rå terräng som landar runt en mara.

onsdag 14 september 2011

Löpning på Roslagsleden

I lördags, helgen som var, så sprang jag mellan Roslags Bro upp till några vänners sommarstuga som ligger på Väddö några kilometer innan Grisslehamn. Sträckan var ca 48 km och jag sprang i 4,5h. Tyvärr hade jag inte med mig kameran denna gång så jag har inga bilder.

Roslagen är ett mycket vackert landskap och jag tycker det är enormt trevligt att färdas längs de slingriga småvägarna genom det härliga jordbruksmarkerna. Tyvärr så gör den första sträckan av min löpning inte alls Roslagen rätta utan sträckningen är rätt medelmåttlig vad gäller naturupplevelse och landskap. En stor del av sträckningen är går på grus och asfaltsvägar. Någon kort liten del är det lite kul trail på men i stort klarar man denna löpning med ett par ordinära asfaltsskor om man vill.

Det är först när man närmar sig Väddö och sträckan upp längs Väddö kanal som det blir roligt. Från Baggehus upp till Älmsta så går leden längs Väddö kanal på en fin grusstig. Strax efter Älmsta ute på Väddö så går leder leden in i en kohage och det är en av höjdpunkterna att springa bland korna i denna vackra hage. När man kommer fram till Sandviken på östra sidan så finns där en camping. Där passade jag på fylla på vätskesystemet på en av toaletterna. Leden följer därefter de små stigar och vägar som går till och mellan stugområdena på öns östra sida. Det gäller att vara lite observant vart leden tar vägen och det märks att leden har några år på nacken och skulle behöva en översyn vad gäller markeringarna. Längs den sista sträckan som leder norrut och som slutar i Grisslehamn så finns det några ganska korta sträckor som är regelrätt traillöpning. Vissa av dessa är riktigt kul och mest äventyrlig blir det när leden går ut på klipporna och stenarna ute vid havet. Den sträckan är några hundra meter lång och det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna.

Över lag är leden mycket lättsprungen och man klarar sig som sagt i stort sett med ett par vanliga joggingskor. Det finns inga riktiga backar att tala om och en stor del av leden är grus- eller asfaltsväg.

Kartor på leden hittar man på Norrtälje kommuns hemsida om man googlar på “Roslagsleden”. Kartorna upplever jag som lätta att följa men det saknas ortnamn vilket underlättar om man skulle behöva förklara via telefon var man är.

torsdag 8 september 2011

Varför barfotalöpning?

Det har väl inte undgått någon att vi har en stark trend som förespråkar barfota och/eller minimalistisk löpning. Det har väl heller inte undgått någon att alla skotillverkare verkar har hakat på trenden och erbjuder “barfotaskor” (vilket självmotsägelse!).

Samtidigt så har vi också märkt en ganska högljud motargumentation mot denna trend. En av dessa motargumenterande personerna är Torbjörn Sköldefors som på marathon.se skriver om “sanningen” om barfotalöpning. Jag tror att alla med förmåga att läsa en text skeptiskt märker hur tämligen färgad argumentationen mot barfotalöpning är i Sköldefors text.

Jag tänkte i detta blogginlägg ge min syn på det här med barfotalöpning och viss mån knyta an till Sköldefors partsinlaga.

“Min coach” är död men hans tankar och råd lever vidare. Arthur Lydiard poängterade att en löpare måste förstå meningen med det pass som denne ska genomföra. Först då blir träningen effektiv. Det rådet bör även ligga till grund för den som tänker börja med barfotalöpning. Varför jag tränar en viss del barfota beror på jag vill uppnå följande fördelar:

1) Jag vill utveckla min löpteknik till att både vara effektiv och hålla mig skadefri

2) Jag vill träna upp min fötter, muskler och nerver så att risken är minimal för fotvrickningar som jag tidigare innan jag började med barfotaträningen hade stora problem med

3) Jag vill stärka mina fötter så de långsiktigt kommer att vara välfungerande även när jag är gammal

4) Jag vill träna upp min balans (hör i viss mån ihop med pkt 2)

Jag vet att man får ett bättre löpsteg genom att träna barfota. Detta är definitivt en av anledningarna till de afrikanska löparframgångarna (därtill så kan även läggas: låg kroppsvikt, fysiskt aktiv uppväxt med X-hundra fler löpmil, genetiska fördelar, starka sociala incitament till att prova löpningskarriären). Det är dock viktigt att “ha med sig steget” genom alla löphastigheter. Därför bör man gärna träna barfotalöpning vid jogghastighet och inte bara vid sprint som vissa förespråkar.

Genom vårt tidiga användande av skor kommer vi bort ifrån det som vi egentligen måste kalla ett naturligt steg. När feedbacken dämpas ut via skor och även stötdämpning så lägger vi till oss med diverse olika “felaktigheter” som potentiellt kan leda till skador. Sköldefors verkar tycka det är konstigt att vi skulle vilja få tillbaka denna feedback för lära oss tillbaka till ett bra steg. Men som glasögonförsedd person så inser även jag att både glasögon och skor har stora fördelar i sina sammanhang. Skor t.ex. kan hjälpa en att springa tävlingar fortare så därför använder även jag skor då. När jag är sliten använder jag mina mest dämpade cushion-skor. När jag vill springa fort i skogen tar jag mina minimalistiska terrängskor. Var sak har sin plats.

Precis som vid all introduktion av nya träningsformer måste barfotaträning startas försiktig. Det går faktiskt inte att säga generellt hur försiktig man ska vara. Det beror helt på vilken bakgrund och hur starka ben och fötter man har. En person som tidigare t.ex. tränat gymnastik barfota kan säkert mycket fortare öka sin barfota löpträningsmängd än en person som har gått i “fotriktiga” skor och som kanske har använt formgjutna sulor därtill. Utgå ifrån din bakgrund här.

Min barfotaträning
Jag har en viss del av min träning barfota. Den gör jag helst på asfalt och helt barfota. Anledningen till det är feedbacken av det oförlåtande underlaget är just vad jag eftersträvar. Det går inte at fuska. Löpsteget blir naturligt kortare och försiktigt i början. Stegfrekvensen bör stiga. Tänk på att hålla överkroppen upprät.

Träningen sker en till två gånger per vecka antingen som ett eget pass eller i anslutning till ett annat pass. När jag springer barfota som enskilda pass så brukar första passet efter ev uppehåll pga annat fokus i träningen initialt vara 10 minuter för att ökas på till 25-30 minuter. Vid träning i direkt anslutning till annat pass så kan de avslutande tio minuterarna vara att jag tar av mig skorna och joggar hem barfota.

Vintertid använder jag mig av en badtoffla som kallas aquasock. Som en kul grej kan jag nämna att jag la ut en länk på funbeat för något år sedan vilket ledde till en drastisk ökning av försäljningen hos en viss handlare i Uppsala.

För övrigt kan jag berätta att min nuvarande skoinnehav (aktiva skor) är följande:

- 2 par väldämpade joggingskor

- 1 par asfaltstävlingsskor (t.ex. för Kraftloppet)

- 3 par terrängskor för alla distanser

- 1 par tävlingsterrängskor

- 1 par minimalistiska terrängskor som även funkar som tävlingskor (t.ex. för Vansbro marathon)

- 1 par tåskor

- 1 par badtofflor (aquasocks)

- 1 par dubbade vinterskor som bara kommer fram om det är blankis ute

söndag 28 augusti 2011

Tillbaka i skogen och om återhämtning

En vecka har gått sedan Kraftloppet och min träning kommer nu att fokusera mot Sörmlands Ultra-Marathon, SUM, den 8:e oktober. Det betyder att jag återigen kommer att springa på stigar och leder på träningarna. Yes! Under veckan som gått har jag sprungit varje dag och tre av passen har varit i skogen. Dagens runda var på 90 minuter och gick på små stigar och lite ren skogslöpning. Det regnade rejält och marken var mycket blöt. Stenarna och rötterna var hala. Mina ben var helt nedgeggade med diverse “skog-smuts”. Med andra ord så hade jag det alldeles underbart!

Tänkte jag kunde berätta lite om återhämtning och min erfarenhet om hur man optimerar den. Det här kommer alltså inte bli en “det-här-har-jag-läst-mig-till-inlägg” utan detta är mina personliga tankar och erfarenheter.

Som jag skrev så har jag sprungit varje dag efter tävlingen i lördags. Det började på söndagen med en 25 minuter lång jogg. Syftet med det passet är att få igång cirkulationen i benen och att bli varm så att jag kan genomföra en rejäl stretching. Detta pass tycker jag är väldigt viktigt för återhämtningen. Visst kan det göra ont, speciellt om man är mindre tränad. Men man har igen det - jag lovar!

En sak som påverkar hur snabbt man återhämtar sig är hur vältränad man är. Ju bättre tränad man är desto snabbare återhämtning. Jag försöker att springa alla dagar och tränar enligt principen hårt-lugnt. Tyngre ena dagen, lättare andra dagen. Att träna ofta är jag övertygad om gör att återhämtningen också blir snabbare. Kroppen är helt enkelt van att återhämta sig fort.

Att inte vara övertränad när man tävlar gör att återhämtningen gynnas. Det kan vara värt att fundera över för många tror jag. Ska man krypa upp ur en grop är det lättare om den inte är så djup!

Under loppet är det viktigt att ha ett så bra energi- och vätskeintag som möjligt. Även det gör att gropen inte blir så djup. Planera strategin för energi och vätska innan tävlingen. När tävlingen är klar så brukar jag stanna till vid sportdrycken och dricka 5-6 muggar. Ta dig den tiden. Sedan fortsätter jag att dricka. Se gärna till att ha mer sportdryck väntande i mål. Drick sedan därefter mer söt dryck (sportdryck, läsk, jos, saft, gainer mm). 2-3 liter inom närmaste 30-45 minuterarna efter loppet är ett bra mål. Gör man så boostar man återhämtningen rejält. Du får i dig snabb energi och återhydratiserar dig.

En annan sak som jag brukar ägna mig åt är kallbad om det finns en sjö eller älv i närheten. Vet inte hur stor effekt som det har men många är övertygade om att det är bra och jag tycker om inte annat att det känns rätt och att det är skönt.

Hoppas vi ses på SUM!

måndag 22 augusti 2011

Kraftloppet 2011 - tvåa för tredje gången!

I perfekt löpväder, 15 °C och mulet, avgjordes Kraftloppet i lördags. Jag var där och körde den individuella klassen på 72 km. Efter bara några km så utkristalliserade sig den ställning som skulle hålla ända till mål. Både den blivande ettan Jonas Schedin, IK Akele, och jag lämnade övriga fältet i ett högre tempo på runt 4:10 per km. Jonas fick emellertid en ledning men jag jagade på strax därbakom.

Jag kunde se Jonas rygg på rakorna men avståndet ökade hela tiden. Min strategi att känna efter var dagens tempo satt tillsammans med ett genomtänkt dryck- och energischema gjorde att jag kunde få ett ganska optimalt lopp. Till min hjälp hade jag familjen och min syster som var med och supportade mig med dryck och energigel längs banan på överenskomna platser.

Jag kunde hålla ett högt tempo ganska länge men mot slutet gick det dock tyngre och jag fick bita ihop rejält för att hålla uppe tempot de sista 12 km. Dock hade ettan, Jonas, det ännu tuffare på denna sträcka som tvingades gå vissa bitar. I mål så hade hans ledning krympt till 4:40 från att som mest ha varit runt dryga 16 minuter.

Sluttiden blev 5:32:49 och relativt sett så tycker jag att jag kände mig rätt fräsch i mål. Detta trots att jag tycker att detta var det lopp jag sprang hårdast hela vägen av alla ultramarathon jag kört. På söndagen tog jag med en återhämtningsjogg på 25 minuter och benen svarade upp väl och klagade förvånansvärt lite. Fast visst var de långt ifrån på topp om man säger.

Detta är tredje gången jag ställer upp i Kraftloppet och det tredje gången jag kommer tvåa. Med den positiva upplevelsen som jag tar med mig från denna tävling så är jag taggad för nya tag tills nästa år.
Årets nyhet med en ny start och mål på Arena Grosvad samt ny förstasträcka funkade bra men sistasträckan med den platta banvallen på har jag nog aldrig upplevt så lång då den därmed blev förlängd med två km. Eller så är den alltid mentalt dryg och jag har bara förträngt det varje gång…

Langning inför sistasträckan. Pernilla springer med och peppar och Harald hejar på pappa i förgrunden.

Nöjd i mål på 5:32:49

 Prisutdelning

onsdag 3 augusti 2011

Strategi för längre löpning i full sommarvärme

Jag gillar att springa i värme. Tycker dessutom att jag är rätt duktig på det. Detta trots det som kanske förgående blogginlägget ger sken av (se, “Vätskebrist….”).
Här i Kristinehamn hade vi häromdagen varmast i Sverige med en temperatur runt 30°C. Under de varmaste timmarna tog jag mig ett drygt två timmar långt pass och gjorde det utan problem eller att jag plågades av värmen. Tänkte därför att detta blogginlägg kunde handla lite om hur man kan göra.

Faktorer som påverkar vid värme
Hur pass varmt det blir eller hur bra man klarar värme beror på lite olika faktorer. Det är inte enbart den absoluta temperaturen som påverkar:

Acklimatisering [1]
När temperaturen stiger ute så vänjer man sig vid värmen. Det är detsamma som att kroppen anpassar sig genom att pulsen sjunker, blodplasman ökar, kroppstemperaturen vid vila sjunker, salthalten i svetten sjunker och svettning effektiviseras. En förbättring av värmetåligheten märks efter ca 3 dagar och fortsätter att förbättras under drygt två veckor med hög temperatur.

Fuktighet
Desto fuktigare det är desto varmare upplever man temperaturen. Den upplevda värmen vid 30°C upplevs som 40°C om luftfuktigheten ligger på 70% [2]. En parallell kan dras till hur det var den dagen jag upplevde min värsta vätskebrist: vädret gick från regn till varmt och soligt vilket gjorde att luftfuktigheten var mycket hög.

Klädsel
Klädseln påverkar avkylningen. Lätta, ljusa kläder är bra. Så mycket naken hud som möjligt kan också förbättra avkylningen. Kläder kan rätt använt skydda mot värme under extrema förhållanden. I vissa tävlingar som i ultralöpningen i Badwater, 217 km, som förmodligen är världens värsta varmaste så har vissa tävlande luftiga vita tyg över sig för att skapa sitt eget mikroklimat. Men den tävlingen går i temperaturer över 50°C!

Vind
Vinden påverkar avkylningen och hur effektivt svetten avdunstar.

Hydratiseringsnivå
När det är varmt så är det viktigt att starta sin löpning fullt påfylld med vätska i kroppen så man har något att ta av. Vid väderomslag till varmare väder kan man missa att öka vätskeintaget vilket kan leda till att löprundan startar med ett vätskeunderskott. Det kan ge stora problem.

En strategi för att klara värmen
Man kan såklart genomföra sitt pass på lite olika sätt men jag rekommenderar varmt att man funderar igenom sin löpning och planerar lite innan. Jag har funnit följande sätt för att utföra ett längre pass (2 h eller mer) vid temperaturer upp mot 30°C mycket bra:
Min klädsel är minsta möjliga och består av ett par luftiga löparshorts, ett par tunna coolmax-strumpor och en vit löparkeps. Jag har ingen T-shirt då jag tycker det är absolut skönast att vara bar på överkroppen. Innan jag sticker ut så blöter jag ned kepsen så det dryper om den med kallvatten. Självklart ser jag till att dricka vatten också precis innan jag sticker. I magen bär man med lätthet vatten! I min hand så håller jag en flaska med vatten. 33 cl räcker i detta sammanhang. Löpning är planerad så att jag vid var 40:e minut (+/- 5 min) så passerar jag ett påfyllnadsställe. När jag kommer fram till mitt “vattenhål” - som kan vara en offentlig toalett, en bensinstation eller annan tillgänglig källa - så ser jag till att ha druckit upp vattnet. Där dricker jag direkt samt fyller på flaskan. Jag passar även på att kyla ned mig med vattnet genom att t.ex. spola på mig på ytliga blodkärl så som huvudet och underarmarna samt blöter ned kepsen igen. Den här proceduren upprepar jag vid varje stopp.
Med denna strategi så är det inga problem att springa i 30°C tycker jag. Man kan även tänka på sådana saker som att springa i skuggan, längs vatten (ofta lite svalare samt avkylningsmöjligheten finns med ett dopp) eller där det fläktar lite mer.

Vinster med att välja löpning i värme
Jag anser att man med fördel väljer att springa i värme istället för att undvika det om man tänker tävla inom en snar framtid. Fördelarna med acklimatiseringen är uppenbar. Dessutom ger det en psykologisk fördel att veta att man fixar det (Come on, give me heat!). Skulle det visa sig att det istället är något kyligt när väl tävlingsdagen kommer så finns det ju alltid kläder att reglera temperaturen med.

Lycka till!

Referenser
[1] Powell B. Relentless Forward Progression, Breakaway books, 2011
[2] Hogarth A. The Wall, Marathon & Beyond, vol 14 (2011) p. 46

söndag 24 juli 2011

Vätskebrist - en “nära akuten-upplevelse”

Jag har precis upplevt min värsta vätskebrist. Den var så alvarlig att t.o.m. jag kände att jag ville ha ambulans. Här är vad som hände:

Bakgrund
Denna dag hade jag tänkt ta det sista ultra-långpasset innan min tävling 20/8. Planerat var att springa 50-55 km. Kvällen innan hade jag ätit ordentligt med t.o.m. en söt dessert. Drack därtill två glas vin (ca 2,5 dl) till maten samt en liten cognac som avec. Så här i efterhand kan jag tycka att jag definitivt slarvade med vattendrickandet.
Natten var varm och fuktig med åska och regn och jag vaknade under natten av att jag svettades och var varm.
På morgonen vägde jag mig och konstaterade att jag hade en låg morgonvikt men drog tyvärr inga slutsatser av det. Efter frukost och övriga morgonbestyr så valde jag löparkläder samtidigt som ett rejält regn föll. Hade tänkt att jag skulle ha en vit funktionströja men de låg alla i smutsen så jag tog en svart ändå. Jag valde också en svart keps (springer “alltid” med keps då den funkar som ett bra svettband och skyddar från att svettstänk på glasögonen samt skyddar min skalp från solen). Därtill regnade det ju på morgonen så jag skulle nog kunna få lite gratiskylning.
Med mig hade jag en Nathan HPL 020 som jag hade 1,5 l vatten i, ett antal hemmagjorda energikakor, salt, telefon, mm. I handen bar jag en 0,5 l-flaska med sportdryck. Planen var att börja med sportdrycken för att sedan gå över till energikakor och vatten.

Löpningen - långsamt stekt
Temperaturen låg runt 20 grader när jag gav mig ut och himmelen var grå av moln och det regnade lätt. Klockan var strax efter tio på förmiddagen och förhållandena var riktigt behagliga för en löprunda.
Löpningen rullade på bra och det lätta duggregnet gjorde mina kläder fuktiga. Regnet slutade ganska snart och efter 40 minuter så sprack molnen upp och det blev varmare. Det var dock en hel del större moln som emellanåt skuggade solen och jag kände mig fuktig på kroppen så jag drack enbart sportdrycken (dock i ett något stegrande tempo) ända till vändpunkten efter två timmar och en kvart.
Jag insåg inte att jag svettades så mycket som jag gjorde. Blåsten och de fuktiga kläderna gjorde att jag tyckte det kändes rätt behagligt. Det hade nu blivit övervägande soligt och benen började kännas betydligt tyngre än jag trodde jag skulle känna mig vid det här laget. Började dricka vatten och äta energikakor. Ganska snart får jag krampkänningar i vaderna vilket jag tyckte var konstigt. Tar in lite salt och mer vatten. Mår lite illa när jag springer. Tempot sjunker mer och mer och jag fortsätter äta och dricka. Efter ca 3 timmars löpning så måste jag börja gå. Har nu en hel del kramper och känner mig slut och benen är tunga. Försöker komma igång igen men börjar inse att idag är inte min dag och vid ca 3h25m så ringer jag min fru, Pernilla, för att be henne hämta mig för “jag har soppatorsk”. När hon svarar visar det sig att hon är i en möbelaffär på rätt sida stan och kan komma direkt.

Krasch - genomstekt och helt rökt!
Nu är jag yr och jag känner lite vimsig. Jag går och dricker och efter en tio minuter dyker Pernilla och yngsta sonen Harald upp i bilen. Äntligen! Har under tiden jobbat med ta in energi och att dricka. Det blir väldiga problem att sätta sig i bilen då jag krampar i benen hela tiden men till sist sitter jag där. Pernilla känner på mig och jag är kall på huden.
Istället för att åka hem så åker vi tillbaka i den riktning jag kom från och till Hult kaffé och bad. Där så får jag mig en glass och nu börjar krisen.
Jag är kall och blek i huden och mina läppar är blå. Upplever inte att jag fryser men tycker att det är skönt att sitta i solen. Hade jag observerat mig själv kanske jag hade förstått bättre vad som måste göras. Efter att glassen ätits och jag druckit ett glas vatten känner jag att behöver gå på toan för nummer 2. Mår illa på vägen dit och känner mig orolig för vad som händer. Det går bra på toan och jag kan ta mig lättad därifrån. Hinner några steg innan jag känner hur jag håller på att svimma. Blir tvungen att lägga mig ned med benen i högläge. Nu inser även jag att P har rätt som vill kontakta vård för nu är det riktigt läskigt. Sjukvårdupplysningen säger att de kommer att skicka en ambulans. Under väntan på den så dricker jag vatten och några msk finsalt från fiket. Personalen i kafféet blir oroliga för mig och de hjälper till med att ställa sig vid vägen för att dirigera ambulansen (stort Tack!).
Jag dricker litervis. I detta läge så sätter de kraftigaste kramper jag haft i mina ben igång. Mina lår ser helt deformerade ut av de krampande musklerna och det gör väldigt ont. När till sist kramperna lägger sig så drar den stora köldfrossan igång och jag hackar tänder. Pernilla sa efteråt att “hela du hoppade där du låg på marken”.
Lagom tills ambulansen kommer så har det hela lagt sig men jag är fortfarande kall. Ambulanspersonalen undersöker mig och alla värden är ok: puls och tryck normala, syresättningen är 100% och blodsockret 8 mmol (energin finns tillgänglig). De tycker att jag håller på att återhämta mig och att jag kan åka hem i våran bil.

Vad som hände
Uppenbarligen började jag min löpning med en låg vätskenivå. Jag bortsåg eller märkte inte hur mycket jag förlorade i vätska pga vädret och min egen tro på “övermänsklighet”. Förstod inte varningssignalerna och rehydratiserade inte tid. När jag väl avbröt var det redan för sent. Den vätska som fanns kvar gick till de centrala funktionerna och inte ut till mina lemmar och hud. När jag väl rehydratiserat så var kramperna och den kraftiga frossan tecken på att jag höll på komma tillbaka.

Lärdomar
1) Se till att dricka kvällen innan
2) Har man låg morgonvikt så måste man dricka
3) Fyll upp strax innan löpningen
4) Använd vita kläder
5) Drick i tid -vänta inte
6) Kramper = rehydratisera asap!
7) Kramper i muskler och domningar i t.ex armar/händer = rehydratisera asap!
8) Yrsel = rehydratisera asap!
9) Vid en rehydratiseringsinsatts: fokusera på att ta in vätska, salt och flytande kolhyratater (även gel är ok) så att snabbt upptag och rehydratisering uppnås
10) Sök hjälp (mobiltelefon) om du krampar kraftigt och känner dig yr. Avsvimmad kan du inte hjälpa dig själv.

Nu så här på kvällen känns benen bra och jag har absolut inga problem med trötta ben. Däremot så känns det som om jag kommer att få träningsvärk i de muskler som krampade mest idag. Fortsätter det så här blir det 60 min jogg imorgon. :-)



Innan krisen: blek och "halvdöd". (foto Pernilla S)
Nästan återställd. Bara lite mat fattas. (foto Pernilla S)

måndag 11 juli 2011

Slutar med trail – ett tag...

Effektiv träning är specifik. Nästa tävling på schemat är Kraftloppet, 72 km, i Finnspång den 20/8. Den tävlingen går på grus och asfalt. En stor del av träningen kommer därför att bedrivas på sådant underlag tiden fram till dess. Det ska faktiskt bli riktigt kul träning. Omväxling förnöjer heter det ju och gårdagens 19 km på slät asfalt samt dagens 10x100 m-sprintar gav mersmak. Hoppas vi ses i Finnspång!

torsdag 7 juli 2011

Vansbro marathon 2011

Den 6/7 sprang jag Vansbro terrängmarathon, 42,9km, plac. 4:a. Detta marathon kördes som en testtävling i fjol. I år så hade 12 km ny bana tillkommit där man röjt och dragit ny led i skogen bl.a.. Banan är riktigt trevlig och är en enda lång slinga söder om Vanbro. Till att börja med är det relativt flackt men vid Eldforsen, ca 15 km, så börjar den kuperade delen av banan. Sedan är det kuperat i en 16 km för att åter därefter vara ganska flackt igen ända tills mål. I bilden nedan ser ni banprofilen.



Vädret för dagen var ganska varmt och vindstilla men som tur var mulet. Solen hade tittat fram timmarna innan starten och det såg ut att kunna bli riktigt knäckande varmt. Luften var kvav men strax innan start så mulnade det igen fast både åskan och regnet uteblev.

14:00 startade vi och jag höll tillbaka farten och lät de ivriga dra iväg. Istället koncentrerade jag mig på att hitta min fart denna dag. På den första delen av banan följer man bl.a. en gammal banvall. Här hade jag följeslag av flera löpare. Framme vid Eldforsen så fick jag en flaska sportdryck langad innan stigningarna. Uppför första stigningen kändes allt ok och det var ingen av de andra som hakade på utan jag fick en lucka.


Strax innan vätskekontrollen i Eldforsen.
Nu fick jag springa ensam ett tag ända tills kom in i gruppen med halvmaratonlöpare som precis hade startat. Det blev en hel del omspringningar men det funkade bra då det var grusväg. Hade börjat få problem med lite krampkänning i uppförslöporna. Jag tror inte det berodde på saltbrist utan att jag inte trappat ned träningen tillräkligt inför loppet och inte var så utvilad som jag borde. Kunde dock hålla kramperna i schack och hade en fantastiskt rolig nedförslöpning efter banans högsta punkt, Knösen. Tekniskt, snabbt och ren njutning (typ down-hill med löparskor). Efter den mördarbacken så flackade banan ut igen. Nu fick jag rejäla krampkänningar och jag petade i mig lite grovsalt som jag hade. Tog även de två gelen jag som jag bar med. Krampkänningarna lättade men släppte inte helt.

Banan går nu i en fantastisk natur med myrmark och sandåsar. Man springer en sträcka bl.a. på en led som heter Hästingsleden. Framme vid Gladtjärn så var det en hel del publik och familjen mötte upp och hejjade.

Gladtjärn. 8 km kvar.
Sista kilometrarna in mot mål följer banan stranden av Västerdalälven. Den låg spegelblank idag och blev enbart bruten av en motorbåt som drog en vattenskidåkare.

Väl framme vid Vansbro så går sista biten till mål på asfalt och det blev lättare att dra upp farten igen och lägga till med ett fint löpsteg innan man klöv mållinjen som fjärde löpare. Före mig hade jag Jonny Danielsson som ju fortfarande innehar det svenska 10 000 m-rekordet. Det känns helt ok att bli slagen av en sådan löpare.


Dagen efter ägnades åt lite annan aktivitet (bilvård) och återhämtning.

Damsugarens startknapp var likt mina vader inte full funktion på. Behövde lite tryck på sig.

En av mina medtävlande var Mikael Björk som bloggar på Into the Wild. Hans berättelse kan ni läsa om här.

En annan som deltog var Ronnie Nystedt som jag pratade lite med innan. Han sprang Sthlm marathon barfota (!) under 4h. Nu tyckte han det var dags att prova på terräng. Strax under 6 h helt barfota. Grymt imponerande! Jag får ont i fötterna av att bara tänka på det.

torsdag 23 juni 2011

Dags för Western States Endurance Run i helgen

Så var det dags för ett årets höjdpunkter vad gäller trail-tävlingar och ultramarathon; Western States Endurance Run. Den klassiska 100-miles-tävlingen som la grunden till den moderna trenden med ultramarathon och lång trailrunning. Tävlingen går 25-26/6 och som vanligt är irunfar.com den bästa källan till information.

Favorit till segern är förra årets segrare, Geoff Roes. Tyvärr är fjolårstvåan Anton Krupicka skadad. Både Roes och Krupicka slog ju bandrekordet ifjol vilket gjorde 2010 års tävling till en av de klassiska. Utmanare till segern kommer dock även i år att vara Kilian Jornet som får räknas till världens främste bergslöpare. Kilian ledde tävlingen ifjol men drack inte ordentligt då han inte bar med sig vätska och blev omsprungen av både Roes och Krupicka. Vi får se om han lärt sig sin läxa.

I år är det mycket snö på banan och man har valt att undvika de mest snöiga områdena och dragit om banan. Det kan antas att det kommer att påverka att det blir en snabbare bana i år.

Geoff Roes är definitivt en av mina favoriter på löparscenen. Här (i bra upplösning) hittar ni en länk till en härlig film med honom som är mycket sevärd. På Youtube så kan man se den också:

söndag 19 juni 2011

Löpning på tre leder

Idag var Sandra, Jörgen och jag och sprang vandringsled. Vi sprang alla gemensamt från Karlskoga upp till Lundedet på Lundedsleden (13 km). Där tog vi farväl av Jörgen som sprang tillbaka ner till Karlskoga. Sandra och jag fortsatte på Åsjöleden och Lårhöjdsleden ända upp till Badsta camping i Storfors. Totala sträckan blev 45 km och vi hade total ackumulerad stigning på 1120m. Det hela tog 5:58.

Utsikt uppifrån skidbacken i Lundedet.

Det är en riktigt trevlig löptur att springa dessa leder och det är egentligen inte speciellt svårt att hitta. Men om ni önskar en karta på Lundedsleden så hittar ni en här och en karta för Åsjöleden hittar ni här. Åsjöleden är ganska ny som led och är välskyltad.

Löpningen gick riktigt bra för oss och jag imponeras av Sandra som bara för en vecka sedan var och sprang tävlingen Jättelångt på 68 km och vann den dessutom. Det var inga problem för henne att springa dagens 45 km. Vädret idag var perfekt med en 12 grader och moln. Solen behagade att titta fram mot slutet av löpning.

Vattenpåfyllning uppe på Lårhöjden.


Marken är fylld av Linea

Det var gott om orkidéer på vår väg.

torsdag 16 juni 2011

Nya leder att springa i Kristinehamn: Järnleden och Hultetleden

Idag invigs Järnleden officiellt enligt den mycket knapphändiga informationen som finns på kommunens hemsida. Eftersom jag spenderar en del tid i skogen löpandes så sprang jag leden redan ifjol dock.

Lederna är sammankopplade och går i en cirkel norr om stan. Förra söndagen den 5:e juni så sprang jag lederna. Jag hade även denna gång med mig kameran och filmade en del. Den totala sträckan blev 40,23 km enligt min gps när jag utgick från hemmet. Om man önskar kan man göra en liknande löprunda som jag har gjort med en rundtur. I kartan här nedan visas två förslag på hur man binder ihop rundan och undviker asfaltslöpning i mesta mån genom att utnyttja några av de stigar, grusvägar och motionsspår som finns. Tanken med kartan är att du kan få en idé till hur du kan springa. Det rekomenderas att du hittar en större karta att orientera dig efter. Eniros funkar rätt bra.


Som sagt så filmade jag min runda. Nedan hittar ni två klipp. Det kan varmt rekommenderas att ni tar en extra titt på del 2 där ni får se tranor samt dagens höjdpunkt med närkontakt med ett rådjurkid som låg på leden där jag sprang.





Vill ni ha mer information så får man tydligen uppsöka turistinformationen i Kristinehamn enligt varmland.org. För övrigt är informationen knapphändig än så länge på internet.

Avslutningsvis så är det bara att säga grattis till alla traillöpare i Kristinehamn som fått en härlig runda att springa!

måndag 13 juni 2011

Gott om fästingar i år!

Denna vinter med ett isolerande och skyddande snötäcke över marken har varit idealisk för fästingarna verkar det som. Jag bedömmer att jag plockat mer än dubbelt så många från min kropp mot i fjol. Det är så här långt minst dussinet. De flesta är mycket små. Den senaste kröp bakom ena knävecket efter dagens runda.

Då jag springer i ett TBE-område (Tick Born Encephalitis - en typ av hjärnhinneinflamation) så har jag tagit vaccin mot sjukdomen. Det tycker jag är en bra försäkring. Speciellt som jag som sagt verkligen har i frågan ett "högrisk-beteende". :-)

tisdag 7 juni 2011

Löpning på Lungälvsleden

En riktigt trevlig vandringsled med en egen karaktär är Lungälvsleden. Jag sprang den för ett par veckor sedan. Den startar vid Bjurbäckens slussar och går i nord-västlig riktning och ansluter mot Brattforsleden vid Älgdalen. Sträckan där emellan är 16,3 km enligt skyltningen. Påpekas bör dock att leden är ganska sällan gången och markeringen är tidvis dålig pga att leden är inte underhållen på en ca 15 år.

Löpningen började vid Bjurbäckens slussar som är ett populärt utflyktsmål på sommaren. Här finns det en parkering för bilen och när man kommer tillbaka kan man utnyttja fiket för att återställa energinivån. Själv tog jag en glass när jag kom tillbaka.

Speciellt för Lungälvsleden är just att den följer Lungälven. Det gör denna led lite unik i området med att man följer ett vattendrag med alla dess olika naturslag och mikromiljöer. Naturen är rik på intryck. Själv sprang jag på en älg efter 2 minuters löpning. Den reste sig en 6-7 m framför mig och tog till flykt efter att ha blängt på mig några sekunder (puh!). Bävern är ett annat djur som man ser spår från överallt längs leden. Jag filmade min runda (32,6 k @ 4h42m) och ni kan här se vad som väntar en längs Lungälvsleden (obs två delar):



Mer information om vandringsleder i Storfors kommun hittar ni på kommunens hemsida, http://www.storfors.se/Turism/Aktiviteter/Vandring/Ledbeskrivningar.html. Där kommer enligt uppgift (110606) en utförligare ledbeskrivning att läggas ut inom kort.

måndag 6 juni 2011

Vissa skor säljer sig själv!

Kolla in dessa:
Lätta (237g) minimalistiska trailskor med bara absolut nödvändigaste dämpningen. Det var omöjligt att lämna Magazinet (butik) utan ett inköp. Sitter fantastiskt och är såååå löpglada.

torsdag 2 juni 2011

Löpning på stigarna ute på Järvafältet, Jakobsberg

Dags för ett trail-tips.

Stockholmstrakten har faktiskt hur mycket traillöpning som helst. Detta tack vare alla människorna. De har nämligen vandrat upp massor av stigar i de grönområden som ofta finns lättilgänligt (iaf 2011 - vi får väl se hur förtätningen slår mot detta). Ett av de ställen jag springer på är ute på Järvafältet kring Säbysjön och Översjön i Järfälla kommun.

Visa större karta

Jag brukar dra ut vid kennelklubben. Där finns massor av stigar.


Jag har gjort en film med mer info som finns på min kanal på Youtube (ensamiskogen). Se den här (rekomenderas):



Förutom traillöpning så finns det mycket grusstigar med bra skyltning och kartor utplacerade.

onsdag 1 juni 2011

Startat en blogg

Hej!

Ok, nu har jag startat en blogg. Här tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att springa i skogen och förhoppningsvis inspirera fler personer att upptäcka detta fantastiska sätt att erfara naturen och sin egen kropps förmåga.

Min ambition är att jag här kommer att lägga upp en del tänkvärda saker om löpning, en del tips om ställen att springa på och en del filmer från mina löpningar.

Väl mött!

/mats