onsdag 29 juli 2015

Road trip Värmland, del 2


The Wolfeater är ett monster jag hittat i de Värmländska skogarna. Den är stor, vacker och otämjd. Som en dröm har den legat där i flera år. Lurat med sin skönhet, förförisk som ett skogsrå. På samma sätt farlig och riskabel som frestande. Jag vet att den kommer att få mig bli förtvivlad, desperat och sargad. Högst motvilligt kommer den låta sig besegras. Nu i år så föll allt på plats att det kan bli av att ta mig an denna långa bjässe på drygt ”100 miles”, mer än 161 km.

Schematisk karta över "the Wolfeater"
Efter en god natts sömn vid Ångsågen var det så dags att ta sig an sista sträckans rekognoseringslöpning; Västerudsleden och Svartåleden. Dessa leder skulle nu löpas tur och retur med en vändpunkt vid Grässjöns södra ände.

Kartan på en av informationsskyltarna som finns på ett antal platser i området.
Det här med att kombinera friluftsliv med löpningen är för mig det bästa av två världar. Att efter stiglöpningen stanna kvar och uppleva omgivningen ger en totalupplevelse av naturen på platsen. Sedan att vakna upp med en outforskad stig intill sig kan inte vara annat än perfekt.

Den första delen av löpningen gick på Västerudsleden. En vacker start på dagen med löpning i sandhedslandskap längs västra sidan av sjön Alstern. Det här var för mig en positiv överraskning då jag egentligen tänkt på denna sträcka som en transport till nästa. Efter åtta kilometer stiglöpning kommer man ut på fyra km grusväg som är ett trevligt lättlöpt inslag. I den idylliska byn Västerud så avviker leden från grusvägen på höger sida och följer till stora delar ett gammalt numera rivet järnvägsspår, Bosjöbanan, upp till Malmtorget tre kilometer. Där som leden går på Bosjöbanan finns trevliga informationsskyltar som berättar om bygden och om företeelser längs banan.

Så var jag framme vid Malmtorget och den södra angreppspunkten på Svartåleden. Malmtorget i sig är en trevlig badplats vid Alsterns nordligaste ände.

Starten på Svartåleden vid Malmtorget.
Jag hade stora förväntningar på Svartåleden och självklart överensstämde inte min fantasi med verkligheten. Nej, istället för en murrig, fuktig skogsstig så befann jag mig på lättlöpta torra sandhedar och med en å som grävt sig djupt ned i landskapet. Naturen är storslagen, föränderlig och vacker.

Trolska, vackra tjärnar kantar stundom leden.

En trevlig plats för en övernattning?

En tjärn full av vita näckrosor gör sig såklart mycket bättre i verkligheten.

Djupt ner har Svartån gröpt sin väg i sandheden.
Ett förtrollande lugn.
Sedan jag tagit avsked av sonen för ett dygn sedan hade jag inte pratat med någon människa. Jag uppskattar verkligen att få sådana här stunder för mig själv. Så när jag står på en bro över Svartån så hör jag röster. På andra sidan i ett vindskydd har ett par tagit en paus på sin vandring. Lustigt nog så visar det sig vara en förälder till en före detta Kristinehamns-klasskompis till äldsta sonen. Får berättat att det är pga av mig som de upptäckt lederna i området. Blir väldigt glad av att höra det då en av anledningarna till att jag skriver och berättar om min löpning är att jag gärna vill inspirera andra. Får även reda på att det förväntas börja ösregna senare under dagen. Mindre kul.

Man blir väldigt glad av sådan här löpning.
Leden är mycket väl underhållen och lätt att följa. Svartån med sitt lite humusfärgade vatten flyter vackert norrut. Mitt på leden är det mycket upp och nedför åns branta sidor. Det är ett fascinerande landskap som sandhedarna bildar. Ån äter sig meandrande fram i sanden och förändrar ständigt omgivningen. Leden går inte heller säker för dessa förändringar.

Den meandrande Svartån långt där nere.

Här springer vi idag. Kanske inte imorgon

Den här ledmarkeringen ville ån ha.
Efter knappt 35 km så kom jag slutligen fram till Grässjöns södra ände. Landskapet i dessa delar är verkligen vackert och på en torr tuva tog jag en matpaus.
0,4 km kvar till Grässjön.

Ett vindskydd i gott skick. Innan förstärkningarna kom till så kunde det nog blåsa kallt inne i skyddet.

Framme vid Grässjön. En vacker plats.
Med raska ben började jag så småningom springa tillbaka. Så halvvägs kom slutligen regnet. Inledningsvis stilla och försiktigt. Länge var det ganska behagligt men sista 6-7 kilometarna så började det bli kallare.

Efter 69 km och åtta timmar och en trekvart var jag tillbaka vid bilen. Nedkyld och genomblöt gjorde jag ett snabbt byte till torra kläder. Med ett kexpaket och en flaska vatten sittandes i bilen funderande jag på en plan för hur kvällens tvagning och mat skulle ordnas? Det blev ännu en sväng förbi Mangenbaden. Ingen som badade idag heller. Det var bra för jag körde ett snabbt nudistbad i spöregnet. Middagen intogs sedan på krogen Road 63 i Lindfors. Man ska inte göra det svårare än man behöver.


Väl tillbaka vid Ångsågen blev det en stund med en bok innan jag somnade gott till regnet som slog mot plåten. 

["The Wolfeater" är planerad till den 19/9. Mer information kommer.]

tisdag 28 juli 2015

Road trip Värmland, del 1

Har en sak oavslutad med Värmland. Det blir som en sten i skon sånt där. Man vet att man inte får ro innan man har fixat det. Med Värmland så har jag mitt löpprojekt ”the Wolfeater” oavslutat.


Vi flyttade från Kristinehamn för ett år sedan. Nu var det dags för yngsta sonen att hälsa på hos en kompis över helgen. Ett utmärkt tillfälle för en annan att utnyttja detta som en ursäkt till att få till lite ledlöpning. Jag hade ju en del ledsträckor kvar att rekognosera för Wolfeater; Finnvägen, Kyrkvägen, Västeruddsleden och Svartåleden.

Mycket av jobbet med planeringen var redan gjord. Kartor fanns i gömmorna och jag hade redan ett koncept att följa med löpning, mat, bädd och bil. Packat och klara åkte vi iväg på fredagens förmiddag mot Kristinehamn. Efter ett stopp längs vägen på en norrländsk hamburgerkedja och ett vegomål samt en avslutande lyxshake så var uppladdningen klar. Lämnade sonen hos bästisen i Kristinehamn och styrde kosan norrut längs 26:an.

Vår rymliga kombi var härmed konverterad till en enmanshusbil. Fäller man sätet baktill så har man liggplatsen klar om man är av min längd.

Sista löpning var planerad till först. Två leder som användes som vandringsvägar av skogsfinnarna kring Bosjön; Finnvägen och Kyrkvägen. Dessa hade trampat ”vägarna” (begreppet ”väg” är inte detsamma så som vi numera tänker oss det!) sedan drygt 1682 som är det året då Finnvägen finns dokumenterad på en karta.

Starten på Finnvägen.
Finnvägen, drygt 9 km, visade sig vara en väldigt trevlig led att springa. Omväxlande med härliga skogar, myrar, berg och bäckar att ta sig över. Leden är väl underhållen med fina broar över de idylliskt porlande skogsbäckarna.

Idylliska små bäckar slingrar fram i landskapet. Observera skylten. Varje bro hade ett namn. Det här var Kjell-Oves bro.

En paus vid en stilla skogssjö?


Dagens selfie.
Med ett ursprung från Västerbotten är hjortron något jag har ett speciellt förhållande till. I hjortrontider så avslutades många trevliga sommarmiddagar med en hjortondessert så som hjortron med grädde. Minnet av solmogna hjortron serverade i sommarstugans glasskålar väcker varma minnen. Hade sett hjortron som inte var mogna och blev extra glad när jag kom fram till en lite oas på en myrglänta. Bland en äng av orkidéer så fanns de gyllene solmogna bären i mängder (fanns!). Det blev ett oundvikligt stopp tills närområdets guld var bärgat till en säker förvaring i min västerbottniska mage.


Myrens guld skymtar blygt fram.
Leden är väl utmärkt med stolpar men det gäller att vara lite uppmärksam när man närmar sig Bosjön då flera avstickare till skogsfinnarnas torp är markerade med vita stolpar som avviker mot ledens gula med denna nyansskillnad.

En avslutande skylt motsvarande starten visar att man har kommit till slutet på leden. Här tar man vänster och följer en grusväg innan Kyrkvägens skylt dyker upp till vänster om vägen.

Starten på den numera sällan trampade Kyrkvägen.
Kyrkvägen visade sig att bli en utmaning. En orienteringsutmaning. Denna led är uppenbarligen mycket sällan vandrad de senaste åren. Det var tur att våra förfäder hade gjort det desto mer och var man observant kunde man ändå ofta skönja hålvägen.

En vildvuxen stig.
Förutom några kilometer grusväg så är det en vild stig. ”Var är den? Tror här. Ja, där är en röd markering.” Med tålamod och ett bra kartmaterial så höll jag modet uppe om att jag ändå skulle klara av att ta mig fram på stigen. Ibland var det som om någon hjälpte mig fram att hitta rätt. De många stegen som vandrat stigen en gång i tiden hade satt sina spår och efter ett tag så kändes det nästan intuitivt hur leden gick. Men hade inte stigen varit markerad så tätt som den ändå fortfarande är så hade det inte känts lika tryggt.


I sitt rätta element vandrade tranparet längs tjärnens kant.
Efter en envis kamp så kom jag fram till Sunnemo till sist. Avslutningen på löpningen var en transport på asfalt ner till Gräs och bilen som jag ställt där.


Nu var det dags att transportera sig ned till övernattningsplatsen och morgondagens utgångspunkt vid Ångsågen. Men först blev det ett stopp vid Mangenbaden för tvagning. Jag var ensam med att bada klockan åtta på kvällen.

En välförtjänt middag kokades till på köket vid Alsterns strand. Det var en fridfull kväll med en spegelblank sjö. Hade jag inte planerat att springa dagen efter så hade nog denna stund blivit betydligt mer långvarig än vad den nu ändå blev. Som ett sista god natt innan jag kröp in i min sköna bädd i bilen knorrade en sträckande morkulla förbi ovan mig med sin karaktäristiska siluett mot natthimlen.


Mitt kryp-in.