Road trip Värmland, del 2

The Wolfeater är ett monster jag hittat i de Värmländska skogarna. Den är stor, vacker och otämjd. Som en dröm har den legat där i flera år. Lurat med sin skönhet, förförisk som ett skogsrå. På samma sätt farlig och riskabel som frestande. Jag vet att den kommer att få mig bli förtvivlad, desperat och sargad. Högst motvilligt kommer den låta sig besegras. Nu i år så föll allt på plats att det kan bli av att ta mig an denna långa bjässe på drygt ”100 miles”, mer än 161 km.

Schematisk karta över "the Wolfeater"

Efter en god natts sömn vid Ångsågen var det så dags att ta sig an sista sträckans rekognoseringslöpning; Västerudsleden och Svartåleden. Dessa leder skulle nu löpas tur och retur med en vändpunkt vid Grässjöns södra ände.

Kartan på en av informationsskyltarna som finns på ett antal platser i området.

Det här med att kombinera friluftsliv med löpningen är för mig det bästa av två världar. Att efter stiglöpningen stanna kvar och uppleva omgivningen ger en totalupplevelse av naturen på platsen. Sedan att vakna upp med en outforskad stig intill sig kan inte vara annat än perfekt.

Den första delen av löpningen gick på Västerudsleden. En vacker start på dagen med löpning i sandhedslandskap längs västra sidan av sjön Alstern. Det här var för mig en positiv överraskning då jag egentligen tänkt på denna sträcka som en transport till nästa. Efter åtta kilometer stiglöpning kommer man ut på fyra km grusväg som är ett trevligt lättlöpt inslag. I den idylliska byn Västerud så avviker leden från grusvägen på höger sida och följer till stora delar ett gammalt numera rivet järnvägsspår, Bosjöbanan, upp till Malmtorget tre kilometer. Där som leden går på Bosjöbanan finns trevliga informationsskyltar som berättar om bygden och om företeelser längs banan.

Så var jag framme vid Malmtorget och den södra angreppspunkten på Svartåleden. Malmtorget i sig är en trevlig badplats vid Alsterns nordligaste ände.

Starten på Svartåleden vid Malmtorget.

Jag hade stora förväntningar på Svartåleden och självklart överensstämde inte min fantasi med verkligheten. Nej, istället för en murrig, fuktig skogsstig så befann jag mig på lättlöpta torra sandhedar och med en å som grävt sig djupt ned i landskapet. Naturen är storslagen, föränderlig och vacker.

Trolska, vackra tjärnar kantar stundom leden.

En trevlig plats för en övernattning?

En tjärn full av vita näckrosor gör sig såklart mycket bättre i verkligheten.

Djupt ner har Svartån gröpt sin väg i sandheden.

Ett förtrollande lugn.

Sedan jag tagit avsked av sonen för ett dygn sedan hade jag inte pratat med någon människa. Jag uppskattar verkligen att få sådana här stunder för mig själv. Så när jag står på en bro över Svartån så hör jag röster. På andra sidan i ett vindskydd har ett par tagit en paus på sin vandring. Lustigt nog så visar det sig vara en förälder till en före detta Kristinehamns-klasskompis till äldsta sonen. Får berättat att det är pga av mig som de upptäckt lederna i området. Blir väldigt glad av att höra det då en av anledningarna till att jag skriver och berättar om min löpning är att jag gärna vill inspirera andra. Får även reda på att det förväntas börja ösregna senare under dagen. Mindre kul.

Man blir väldigt glad av sådan här löpning.

Leden är mycket väl underhållen och lätt att följa. Svartån med sitt lite humusfärgade vatten flyter vackert norrut. Mitt på leden är det mycket upp och nedför åns branta sidor. Det är ett fascinerande landskap som sandhedarna bildar. Ån äter sig meandrande fram i sanden och förändrar ständigt omgivningen. Leden går inte heller säker för dessa förändringar.

Den meandrande Svartån långt där nere.

Här springer vi idag. Kanske inte imorgon

Den här ledmarkeringen ville ån ha.

Efter knappt 35 km så kom jag slutligen fram till Grässjöns södra ände. Landskapet i dessa delar är verkligen vackert och på en torr tuva tog jag en matpaus.

0,4 km kvar till Grässjön.

Ett vindskydd i gott skick. Innan förstärkningarna kom till så kunde det nog blåsa kallt inne i skyddet.

Framme vid Grässjön. En vacker plats.

Med raska ben började jag så småningom springa tillbaka. Så halvvägs kom slutligen regnet. Inledningsvis stilla och försiktigt. Länge var det ganska behagligt men sista 6-7 kilometarna så började det bli kallare.

Efter 69 km och åtta timmar och en trekvart var jag tillbaka vid bilen. Nedkyld och genomblöt gjorde jag ett snabbt byte till torra kläder. Med ett kexpaket och en flaska vatten sittandes i bilen funderande jag på en plan för hur kvällens tvagning och mat skulle ordnas? Det blev ännu en sväng förbi Mangenbaden. Ingen som badade idag heller. Det var bra för jag körde ett snabbt nudistbad i spöregnet. Middagen intogs sedan på krogen Road 63 i Lindfors. Man ska inte göra det svårare än man behöver.

Väl tillbaka vid Ångsågen blev det en stund med en bok innan jag somnade gott till regnet som slog mot plåten. 

["The Wolfeater" är planerad till den 19/9. Mer information kommer.]