Road trip Värmland, del 1

Har en sak oavslutad med Värmland. Det blir som en sten i skon sånt där. Man vet att man inte får ro innan man har fixat det. Med Värmland så har jag mitt löpprojekt ”the Wolfeater” oavslutat.

Vi flyttade från Kristinehamn för ett år sedan. Nu var det dags för yngsta sonen att hälsa på hos en kompis över helgen. Ett utmärkt tillfälle för en annan att utnyttja detta som en ursäkt till att få till lite ledlöpning. Jag hade ju en del ledsträckor kvar att rekognosera för Wolfeater; Finnvägen, Kyrkvägen, Västeruddsleden och Svartåleden.

Mycket av jobbet med planeringen var redan gjord. Kartor fanns i gömmorna och jag hade redan ett koncept att följa med löpning, mat, bädd och bil. Packat och klara åkte vi iväg på fredagens förmiddag mot Kristinehamn. Efter ett stopp längs vägen på en norrländsk hamburgerkedja och ett vegomål samt en avslutande lyxshake så var uppladdningen klar. Lämnade sonen hos bästisen i Kristinehamn och styrde kosan norrut längs 26:an.

Vår rymliga kombi var härmed konverterad till en enmanshusbil. Fäller man sätet baktill så har man liggplatsen klar om man är av min längd.

Sista löpning var planerad till först. Två leder som användes som vandringsvägar av skogsfinnarna kring Bosjön; Finnvägen och Kyrkvägen. Dessa hade trampat ”vägarna” (begreppet ”väg” är inte detsamma så som vi numera tänker oss det!) sedan drygt 1682 som är det året då Finnvägen finns dokumenterad på en karta.

Starten på Finnvägen.

Finnvägen, drygt 9 km, visade sig vara en väldigt trevlig led att springa. Omväxlande med härliga skogar, myrar, berg och bäckar att ta sig över. Leden är väl underhållen med fina broar över de idylliskt porlande skogsbäckarna.

Idylliska små bäckar slingrar fram i landskapet. Observera skylten. Varje bro hade ett namn. Det här var Kjell-Oves bro.

En paus vid en stilla skogssjö?

Dagens selfie.

Med ett ursprung från Västerbotten är hjortron något jag har ett speciellt förhållande till. I hjortrontider så avslutades många trevliga sommarmiddagar med en hjortondessert så som hjortron med grädde. Minnet av solmogna hjortron serverade i sommarstugans glasskålar väcker varma minnen. Hade sett hjortron som inte var mogna och blev extra glad när jag kom fram till en lite oas på en myrglänta. Bland en äng av orkidéer så fanns de gyllene solmogna bären i mängder (fanns!). Det blev ett oundvikligt stopp tills närområdets guld var bärgat till en säker förvaring i min västerbottniska mage.

Myrens guld skymtar blygt fram.

Leden är väl utmärkt med stolpar men det gäller att vara lite uppmärksam när man närmar sig Bosjön då flera avstickare till skogsfinnarnas torp är markerade med vita stolpar som avviker mot ledens gula med denna nyansskillnad.

En avslutande skylt motsvarande starten visar att man har kommit till slutet på leden. Här tar man vänster och följer en grusväg innan Kyrkvägens skylt dyker upp till vänster om vägen.

Starten på den numera sällan trampade Kyrkvägen.

Kyrkvägen visade sig att bli en utmaning. En orienteringsutmaning. Denna led är uppenbarligen mycket sällan vandrad de senaste åren. Det var tur att våra förfäder hade gjort det desto mer och var man observant kunde man ändå ofta skönja hålvägen.

En vildvuxen stig.

Förutom några kilometer grusväg så är det en vild stig. ”Var är den? Tror här. Ja, där är en röd markering.” Med tålamod och ett bra kartmaterial så höll jag modet uppe om att jag ändå skulle klara av att ta mig fram på stigen. Ibland var det som om någon hjälpte mig fram att hitta rätt. De många stegen som vandrat stigen en gång i tiden hade satt sina spår och efter ett tag så kändes det nästan intuitivt hur leden gick. Men hade inte stigen varit markerad så tätt som den ändå fortfarande är så hade det inte känts lika tryggt.

I sitt rätta element vandrade tranparet längs tjärnens kant.

Efter en envis kamp så kom jag fram till Sunnemo till sist. Avslutningen på löpningen var en transport på asfalt ner till Gräs och bilen som jag ställt där.

Nu var det dags att transportera sig ned till övernattningsplatsen och morgondagens utgångspunkt vid Ångsågen. Men först blev det ett stopp vid Mangenbaden för tvagning. Jag var ensam med att bada klockan åtta på kvällen.

En välförtjänt middag kokades till på köket vid Alsterns strand. Det var en fridfull kväll med en spegelblank sjö. Hade jag inte planerat att springa dagen efter så hade nog denna stund blivit betydligt mer långvarig än vad den nu ändå blev. Som ett sista god natt innan jag kröp in i min sköna bädd i bilen knorrade en sträckande morkulla förbi ovan mig med sin karaktäristiska siluett mot natthimlen.

Mitt kryp-in.