High Coast Ultra - ett kustnära äventyr

Man blir visare med åren säger man och visst har jag lärt mig en del under mina 27 år som löpare. Ett annat talesätt är att man lär så länge man lever och även om jag ibland kände mig som död så var jag tillräckligt levande för att lära mig något nytt även av denna tävling.

High Coast Ultra (HCU) går från Örnsköldsvik i norr till Högakustenbron i söder på Högakustenleden. Tävlingen är officiellt 129 km och har en ackumulerad stigning på 3678 m. Banan består av 47% stig, 38% grus/körvägar och 15% asfalt.

Banan var till drygt hälften okänd för mig. Första delen hade jag provat på första juni 2013 när jag och min kompis Jörgen tog tåget från Kristinehamn och via Stockholm nattåget upp till Örnsköldsvik. Det var i sig ett fantastiskt äventyr på 60 km med en härlig avstickare ut på Balesudden. Från den turen tog jag med mig erfarenheten att terrängen tidvis är mycket teknisk och svårlöpt. Speciellt kring den magnifika Slåtterdalsskrevan.

Jörgen på Balesudden, 130601

Starten för HCU går vid midnatt på fredagen från Örnsköldsviks centrum. Ett lite udda upplägg kan tyckas med en start mitt i natten men det är egentligen genialiskt. Vi löpare får springa på natten när vi är som piggast och eftersom tävlingen går uppe på norra breddgrader så kan den ljusa sommarnatten bistå med god sikt om det inte är mulet. En liten pannlampa kan dock komma till nytta i den tätare skogen där det faktiskt blir riktigt mörkt.

Efter en kortare transport genom Ö-viks gator så kommer man fram till första berget i stadskärnans utkant, Middagsberget, och alla förstår vad som hädanefter väntas; Många rejäla höjder ska passeras.

Sommarnatten var fantastisk och magisk. Ett stilla, fint dugg låg i luften och gav lagom kylning. Fåglarna sjöng och luften doftade av liljekonvalj som stod i full blom. Detta är helt klart den mest fridfulla start jag varit med om och jag sprang med fräscha ben och bara njöt.

På ett sådant här lopp är det sällan man ser någon som springer allt för fort och rusar och sedan tar slut så som på många millopp, halvmaror mm. Det gör att fältet ganska fort blir utspritt när var och en försöker hitta sin fart. Redan från början drog tre löpare inklusive fjolårets första dam, Johanna Bergman, iväg.

På sträckan fram till Slåtterdalsskrevan så hade jag delvis sällskap av löpare och jag kom speciellt i samspråk med Carsten från Umeå. Vi småpratade lite i sommarnatten och våra löptempon stämde bra överens. Strax innan Slåtterdalsskrevan så tappade vi kontakten och jag sprang före.

Sträckan runt Slåtterdalsskrevan, från ett antal kilometer innan tills några kilometer efter, är verkligen fantastiskt fin. Terrängen är superteknisk och svårforcerad men bjuder på en storslagen natur med fantastisk skog, bäckar och små vattenfall, berghällar och lite ”scrambling” och såklart den majestätiska Slåtterdalsskrevan.

Fram till andra bemannade stationen i Skule, 54 km, kom jag efter sex timmar. Här hade jag min enda dropbag. Gjorde en snabb påfyllning och dumpade min pannlampa i säcken. Passade även på att tömma min vänstra sko på lite skräp.

Efter Skule så springer man på västra sidan av E4:an. Det här är kanske den minst intressanta delen. Åtminstone tyckte jag det. Kanske för att det nu började gå lite tyngre? Framme vid Ullånger så springer man under E4:an igen över på östra sidan. Det var strax innan denna passering som jag började känna en kramp i magen. Tänkte att det kanske var problem med att jag hade för hög koncentration av kolhydrater och mat i magen i förhållande till vatten. Försökte vätska upp mig och det blev lite bättre.

Precis som i södra Sverige så har våren varit kall här uppe också och det märktes för naturen var vackert skrudad i midsommarens alla blomster. Det var härligt att se denna färgprakt i dikena och på fälten. Den frodiga växtligheten var en tröst när det började kännas mer och mer miserabelt.

Terrängens väta började ta ut sin rätt. Efter tidigare regn under senaste dagarna och nattens smådugg gjorde att mina fötter höll sig konstant fuktiga. Detta började nu visa sig som en brännande antydan under fotsulorna. När terrängen bjöd på teknisk löpning så smärtade det extra mycket. När jag kom fram till nästa bemannade station i Nordingrå så skulle detta tas om hand genom tejpning (binder fast huden).

Snart framme vid min familj och skavsårstejpen

I Nordingrå så mötte även min familj upp. Det var ett efterlängtat återseende som stärkte mig mentalt. Under tiden jag tog hand om mina fötter så kom Annika Nilrud ikapp mig vid stationen. Vi lämnade kontrollen i stort sett samtidigt. Efter en inledande sträcka i skogen där vi höll jämnt tempo kom vi ut på asfalt. Här gled Annika iväg från mig då jag inte hade någon fart på asfalt och grus.

Efter några intressanta stiglöpningssektioner efter 10 mil och som varade till strax innan kontrollen i Fjärbotten kom en lagom backe som gjorde att jag upptäckte något. Här så släppte jag på och rullade fint utför. Nere vid backens slut kommer man ut på en grusväg där jag höll kvar vid ”rullet”. Då insåg jag att jag sprungit med dålig teknik i ett par mil. Höll jag bara god kroppshållning och tyngdpunkten rätt så kunde jag springa på ganska bra. Efter någon kilometer sprang jag förbi Annika och kunde ta mig fram till kontrollen i Fjärbotten med nytt hopp.

Sammanbiten mot Fjärbotten.

Min kramp i magen kämpade jag fortfarande med. I Fjärbotten så fyllde jag på med energi både fysiskt och psykiskt genom mina familj som servade mig.

De återstående milen blev en mental och fysisk kamp mot trötthet och min kramp i magen. Men när jag höll tekniken så gick det ändå relativt bra att springa. Som vanligt mot slutet av sådana här tävlingar handlar det mycket om vilja. Och den här gången ville jag.

Målet vid Högakustenbron var sagolikt skönt att äntligen komma fram till. Sista halvmilen hade känts som en lång transport; Det är nära men långt borta. Bron med dess pyloner sticker upp som en fjärran hägring som man nästan kan ta på men är så ”oändligt” avlägsen. Men allt har sitt slut och till sist fick jag återse min familj igen. Tredje gången gillt och det var underbart.

Faktiskt väldigt glad över att vara i mål. Bakom min axel ser man min son Valdemar och där bakom lillebror Harald.

 

Glad och med en "segerbukett" från kära familjen. I bakgrunden ser man lite av Sveriges vackraste moderna bro, Högakustenbron.

I mål var jag femte man och sexa totalt. Tiden blev 16:24:15.

Senare på kvällen så umgicks vi med en vän som bor i trakten. Hen berättade om en upplevelse som en annan person hade från Vasaloppet och en midjeväska. Väskan hade suttit så illa att det hade givit kramp i magmusklerna. När denne hade gjort sig av med väskan så hade magen blivit bra. Och visst var det så det hängde ihop! Mina flaskor på västen sitter långt ned. Det som inte är ett problem på en sexmilslöpning blir det därefter! Jag hade ju aldrig sprungit så här långt tidigare med den här västen. Problemet visade sig bara när jag sprang. När jag gick i backarna eller stannade i kontrollerna så var allt bra. Men när jag började röra mig och flaskorna skumpade om än så lite så kom problemen tillbaka.

Man lever så länge man lär…

p.s. Jag sprang i de skönt dämpade Inov8 Race Ultra 290. En perfekt sko för ett långt lopp med skog, grus och asfalt. Så här tre dagar senare så kan jag säga att jag återhämtat mig förvånansvärt fort. d.s.