måndag 31 december 2012

Sylvesterlöpning

Efter tre veckor utan löpning så tog jag en halvtimmes runda för ett par dagar sedan. Idag så var det tredje dagen med löpning och det känns bra att vara igång igen. Förvisso har det under julledigheten blivit fem pass badminton men det är dåligt med formen nu. Och november var inte speciellt mycket bättre än december men det blev väl några pass ändå. Så nu är jag taggad igen.

Grämer mig lite att jag missade den fina snön. De senaste dagarnas varma väder och regnande har tagit med sig den mesta ned i marken. Mitt Sylvester-pass gick i skogen ömsom på is, ömsom i snö och ömsom på barmark.

Is på min stig
Det är underbart att komma ut i skogen och kunna springa igen. Förhållandena var dock förädiska. När jag sprang över en liten rännil så brast isbryggan där jag satte foten och jag stöp framlänges.
Visst gör det ont när isbryggor brista.

Ont! Ont i mitt knä. Ont på mitt smalben.
Jag besparar er bilder på mitt knä och mitt smalben men jag kan säga att det syns att det har gjort ont. Efter en stunds ojjande och ajjande så kunde jag i alla fall springa hem någorlunda obehindrat.
Nu är det snart nytt år och planen är att jag ska dra igång med en massa springande. Först bara en massa mängd... Tävlingsplaner har jag också. Fokus kommer att ligga på långa terränglopp på ultradistans. Än så länge har jag bara planer på att tävla i Sverige även om jag har spanat lite på utländska alternativ.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt LöpÅr! Kram på er!

lördag 10 november 2012

Test av våtsockar

Inför vinterns äventyr så har jag införskaffat ett par våtsockar. Idag så var det premiärtest av dem.

Hösten har varit extremt regnig. Vattenpölarna i skogen är djupa och många. Det kan bli riktigt kallt att springa genom dem.

De nya våtsockarna är gjorda i neopren. Det är samma material som i våtdräkter och funktionen på våtsockan kan liknas vid den. Man blir blöt om foten men den lilla vattenmängden som tränger in värms upp av kroppen och det blir inte kallt om fötterna. Det man upplever med en våtsocka är att stora vattenpölar känns lika "blöta" eller kanske lika "stora" som små pölar. Man behöver inte längre dra sig för att springa i pölarna. Det medför en annan positiv aspekt och det är att risken för att halka minskar då man inte längre behöver hoppa mellan pölarna.

Dagens skoval för min 12-km-runda var mina Keen A86. De och mina våtsockar känns som en given kombo i vinter.

Våtsockor för 200:-
Känslan i att springa med mina A86:or och våtsockar är riktigt schyst!

lördag 27 oktober 2012

Sättraleden som lite off season-löpnining

Nu är det off season. Inte tävlingsperiod. Har lagt om träningen och just nu blir den så som jag känner för just då.

Dagens löpning blev en 26km-runda som jag brukar ta emellanåt. Den går hemifrån bort till Sättrastugan. Det blir en terrängrunda som går på stigar i huvudsak. Strax efter Cabbyfabriken så startar en vandringsled som heter Sättraleden som är 4,5 km. Leden går bort till en stuga, Sättrastugan, som ägs av Friluftsfrämjandet. Där finns också en populär pulkabacke vintertid. Leden är mycket lättlöpt och bjuder inte på något tekniskt men är ändå en trevlig löprunda.

Dagens löpning enl min Garmin
Idag så testade jag även ett par nydubbade skor som jag dubbat med Best Grip-dubbar. Det funkade utmärkt med fästet denna kyliga dag som bjöd på strålande sol och minusgrader.

Starten på Sättraleden är markerad med denna skylt.
Den frostiga bron var inga problem med de dubbade skorna.
Sättrastugan. Ett varv runt stugan tar man innan man springer hem. Det vita på marken är hagel som ligger kvar efter en skur som kom för några dagar sedan.

söndag 14 oktober 2012

Tre tester

Jag har varit sjuk med förkylning och en släng av feber. Det har hållit mig ifrån löpningen i två veckor. Tyvärr så missade jag också gårdagens SUM, 50km i terräng. Det var tänkt som årets sista tävling. Hade tränat riktigt bra dessutom inför den. Men så slog halsont till. Nåja, idag var första dagen jag kände mig  så pigg att jag ville testa om det skulle funka. Och det gjorde det. Test no 1 var lyckat: 36 minuter o sju km i skogen.

Det andra testet var mina hemmadubbade skor. För några veckor sedan hade jag en rejäl vurpa i skogen med ett  av mina favoritpar till löparskor. Mina tre år gamla Mizuno hade blivit hala i skogen. Kanske för att gummidobbarna blivit avrundade. Kanske för att gummit börjat bli gammalt. Kom då på att de skorna vore utmärkta att testa metalldobbning på. Sagt och gjort. Idag så var det första skarpa testet. Och det var succe'!

Dubbarna funkade utmärkt på både hällarna så väl som på de såphala rötterna.

Det tredje testet var mina nya löparglasögon. Idag var förutsättningarna perfekta: nästan-regn och flatljus. Nu skulle de kontrasthöjande glasen testas. De funkade kanon ute i skogen och jag hade inga problem med att se ojämnheterna på marken.

Gött att vara tillbaka igen.



lördag 6 oktober 2012

Silverleden – en riktig guldled


Leder som nästan bara är stig och där man mycket medvetet ansträngt sig för att dra leden i skogen istället för att göra det enkla och dra den på en grusväg är inte helt vanligt. Silverleden runt Hällefors är dock ett strålande exempel på en sådan led där man tänkt till en extra gång på leddragningen. Därtill så har den dragits över på ”varenda” höjd!

Efter att ha spanat och läst om denna led sedan många år tillbaka så stod jag för några veckor sedan äntligen vid Hurtigtorp som är ledens startpunkt. Med mig denna dag så hade jag min urstarka löparkompis Sandra. Planerat var ett löparäventyr med 65 km rund-led framför oss. Enligt förhandsinformationen så skulle leden vara väl utmarkerad och det stämde väl. Jag hade även förstått att det skulle bli en hel del höjdmeter för på kartan som jag beställt från Hällefors turistinformation så var det på sina ställen mycket tätt mellan ekvidistanserna. Den röda ledmarkeringen på kartan gick vinkelrätt mot dessa så både branta uppförs och utförsbackar skulle det bli.

En mycket bra karta finns att beställa från Hällefors turistbyrå.
 
När vi startade löpningen så hade jag redan 11,5 mil i benen denna vecka. Men jag kände mig ändå fräsch så det skulle nog gå bra.

Är man lite van vid att följa ledmarkeringar så är det inga problem att hitta på leden. Vid ett par tillfällen fick vi dock orientera oss tillbaka. Orsaken var i huvudsak att vi pratade och följde grusväg istället för att hålla perfekt koll på ledmarkeringarna. Men vi följde principen ”Inga markeringar? - vänd om!” så det blev inte så mycket extra löpt. Faktiskt är det så att på denna led ska man ha förväntningen att leden ska gå i skogen som ”single track” och inte på grusväg. Väldigt bra!

Om man tar sig an leden som det är tänkt på kartan med ett motsolsvarv så är leden ganska beskedlig i början. Det är inga större höjder och denna dag så var det mycket lugnt och vattnet låg spegelblankt.

 

Den första högre höjden man kommer upp på är Sävsjöhöjden. Stigningen upp är brant men väl upp så är utsikten fantastisk.

Sävsjöhöjden
 
Men det som nästan är mest minnesvärt är den härliga skogen som finns där uppe. Här finns massor av urgamla långsamväxande mini-granar som växer på mossgrön mark som ser ut nästan att vara anlagd. Här är leden mycket vacker.

Längs leden finns några vattenkällor. De håller utmärkt kvalité och är utmärkta på kartan. Men skulle man ändå behöva vatten vid andra tillfällen så kan man även dricka på andra ställen som man passerar. Det gjord vi även om det var lite missfärgat och hade lite lätt bismak.

Björnhöjden
Uppe på Silverknuten finns ett utsiktstorn som ger milsvid utsikt åt alla håll. Detta är också den högsta punkten på leden med sina 376 möh.

Uppe i tornet på Silverknuten
 
Långt ner till Sandra
 
Milsvid utsikt
 
Värt varje trappsteg upp. Svajet i tornet är en gratiseffekt. :-)
Näst sista större höjden man passerar är Saxeknut och härifrån så kan man se Hällefors. Men det är fortfarande en bra stunds löpning innan man är framme i Hurtigtorp. Så håll ut om krafterna känns att tryta. För egen del hade jag min tyngsta stund strax innan vi började nedförslöpningen från Saxeknut.

Saxeknut. Hällefors innom syhåll.
Väl nere från Saxeknut så kände jag mig stark och löpningen sista 7-8 km gick väldigt bra. Här springer man genom nöjesparken Krokborn och fortsätter i utkanten av södra Hällefors. Sista berget man tar sig över är Kullberget. Härifrån är det sedan bara ett par kilometer innan man är tillbaka till Hurtigtorp.

Totalt så tog vår runda ca 8:15 och därav så pausade vi totalt i en timme (vattenpåfyllning, energistopp, utsiktsstopp, fotostopp etc...). Höjdmässigt tog vi oss uppför 1400 höjdmeter. Leden är tuff så är man inte helt säker på sin sak så rekommenderas en back up-plan. För övrigt rekomenderas denna led VARMT!

Sandra bloggade om detta här.

Observera att det finns en jättebra karta att beställa från Hällefors turistbyrå. Det är inte densamma som finns att hitta gratis på nätet.

söndag 30 september 2012

Bästa löpartidningen

Bläddrade igenom senaste numret av svenska Runners world. Det jag fick ut av det var en association till Springsteens låt "57 channels (and nothin' on)". 100 sidor tjock blaska och inget att läsa.

Nåja, det finns alternativ. Ett av de bästa är amerikanska Running times. En seriös tidning för seriösa löpare. Målgruppen är helt klart elitsatsande och andra seriösa löpare. Man tar upp de senaste nyheterna på världsscenen i löpning, intevjuer med de bästa löparna och coacherna och tar upp detaljerna som är viktiga i träningen för att nå eliten. Mycket läsvärd tidning som jag rekomenderar varmt!


söndag 26 augusti 2012

Second to none(!) - äntligen 1:a på Kraftloppet!

Efter tre tidigare andraplaceringar (2003, 2010, 2011) i Kraftloppet, 72 km, så knep jag så äntligen förstaplatsen i årets tävling.

Kraftloppet är en tävling som man kan springa individuellt eller som lagstafett i tio etapper. Nytt för i år var en kraftig omarbetning av bansträckningen. Från att tidigare ha gått som ett stort varv norr om Finspång så gick nu banan med flera sträckor utgående från tävlingscentrumet Arena Grossvad.


Jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp och springa på känn. Ingen tidplan. Så från starten sprang jag i mitt eget tempo och det visade sig att ingen hängde på mig och resten av loppet sprang jag själv. Loppet flöt på rätt bra och energinivån kändes bra hela vägen.

Med till Finspång hade jag med min familj och de stod för att langa dryck vid några på förhand överenskomna platser. Därtill hade jag med mig energi-gel i fickorna på mina löparshorts.

På näst sista sträckan blev det dock onödigt spännande; Sträcka nio gick på grusvägar och terrängspår. Mitt på fanns en avstickare till en vändpunkt. Tyvärr så fanns inga funktionärer på plats när jag som förste man kom dit. Efter att ha sprungit ut på ett par löpspår i skogen och irrat omkring så beslöt jag mig för att vända tillbaka till den punkten jag senast sett någon markering. När jag åter kom tillbaka till vad som var vändpunkten så hade funktionärerna hunnit fram och kunde visa mig rätt. Irriterad och fylld av adrenalin med tanken i bakhuvudet att jag förlorat mycket tid så fick jag en extra boost att lägga in. Det skulle senare visa sig att även tvåan hade hunnit ut i skogen och gjorde en liknande manöver som jag. Fast i löpande stund så visste jag inget om det utan trodde jag hade honom hack i häl på mig.



Jag kände mig ändå ganska säker på att jag skulle ha något att svara med om det dök upp någon bakifrån. Benen svarade riktigt bra i utförlöporna även där det var lite tekniskt och det är ett gott tecken på de ska hålla en bra stund till. Den tionde och sista sträckan som även den var helt ny för mig gick intill en liten sjö. I min fantasi så hade jag sett en flack och snabblöpt sistasträcka. Det stämde inte utan den visade sig vara riktigt kuperad med branta uppför och nedförslöp. Även om det var jobbigt tänkte jag att alla andra kommer att ha lika jobbigt och att det här ändå var till min fördel.

Det var otroligt skönt att till sist springa in i mål som etta. Klockan stannade 5:43:11 och 74 km. Till tvåan så hade jag knappt elva minuters marginal.


Jag är väldigt tacksam för all support med langning och påhejningar som jag fått av min familj och vännerna Bo och Christina. Stort tack!


Alla bilder av Pernilla Söder

tisdag 17 juli 2012

Hitta stigarna

På besök i Uppsala. Återigen fick jag det bekräftat att det finns stigar kring alla samhällen. Det gäller bara att hitta till dem. Väster om Hågadalen finns ett stigeldorado. Roade mig länge där innan jag insåg att jag borde nog även fundera på hur jag skulle hitta hem. Ibland kan det vara trevligt att vara lite vilse också...

söndag 15 juli 2012

Giftig löpning

Löpningen är ett gift. Dagens långpass hade för avsikt att dessutom göra mig ”giftig” på ultra. Det var sista ultrapasset innan jag lägger om löpning mot snabbhet igen. 53 km som började med att jag sprang hemifrån för en runda kring Kaffeberget och en runt milspåret på Hultet innan jag stack upp på Hultetleden. Hemåt sprang jag på Järnleden. Vädret var soligt men ganska lagom varmt ändå.

Dagens runda. 53 km och 667 höjdmeter.

På milspåret så tog jag ett extra lufthopp i farten för att inte sätta foten på "något svart" på marken. Huggormen solade och tyckte inte att jag skulle störa. Jag tolkade väsandet så i allafall.

En redan giftig rackare.

söndag 8 juli 2012

Lokala Smultronställen

Jag har mina favoritrundor när det gäller löpning. Mina smultronställen. Några måste jag färdas till med bil. Men vissa har jag nästan inpå knuten. Skogen på andra sidan E18 är ett sånt ställe som är nära. Där finns massor av stigar och flera av dem är tekniska och knixiga. Med rötter och stenar. Jag har sju minuter att springa tills jag är där och hälften av den transportlöpningen är på stig.

En annan lokal favorit är att springa rundan Hultet- och Järnleden. Rundan är 41 km med det vägval jag gör. Den går lätt att förlänga till längre distanser med både stigar och motionsspår som man passerar. Idag var en sådan dag då jag förlängde löpningen och sprang 50km. Vädret var intressant: 20°C och regn. Hela tiden.


Ett lokalt smultronställe från dagens löpning längs Järnleden.

Löpningen gick lite tungt då jag kände av fredagens pass (idag = 48h efteråt) då jag sprang backe med sk “bounding”. Det är en övning där man överdriver knädrivet framåt, uppåt och tar långa steg. Grymt bra löpspecifik styrketräning. Den tar bl.a på lårens baksida. Efter ett par timmars löpning idag så kändes den träningen av.

Löpningen ligger nu kring lite drygt tio mil per vecka. Under den avslutande helgen så har jag landat på 60 respektive 63 km de två senaste veckorna. Fokus är långpasset på söndagarna.

måndag 2 juli 2012

11 snabba och 48 långa

Jordgubbslunken (11 km) och löpning på Kilsleden t.o.r. (48 km) fick plats i helgens program.

Är i en träningsperiod nu som egentligen syftar till att bygga upp distansuthålligheten för ultra men fick ändå in en elvakilometerstävling som fartträning i programmet. Det blev Jordgubbslunken i Rudskoga i lördags som huvudsakligen går på grusvägar men med en kilometer ute på jordgubbsfälten som ett kul inslag runt åtta km löpta. Tävlingen gick hyfsat med tanke på att benen inte känts speciellt pigga under veckan och att jag hade håll mellan femte och sjunde kilometern. Väl i mål så slutade jag på en femteplats. Löpboomen visade sig även på denna tävling och med nästan 500 deltagare så blev det nytt deltagarrekord.



Pernilla han bara med att få med det väsentliga i denna stilstudie från spurten mot mål. :-)
Efter tävlingen så var det fullt jobb med återhämtningen då jag planerade att springa Kilsleden med min kompis Tobias på söndagen. Benen kändes hyfsade på morgonen men lite fundersam var jag över vaderna. Det skulle emellertid visa sig funka bra att springa på den mjuka vandringsleden.

Vid niotiden startade löpningen från Skutberget vid Vänerns strand och gick norröver upp till Kil. Under löpningen upp så var det lite grått men uppehåll.

Tobbe har full fokus på steget. Det var halt där det var lerigt.
Leden börjar på en sandhed som är ganska lättsprungen. Efter ca 7-8 km så förändras terrängen till mer vanlig “skogsmark”. Finaste platsen man passerar är Kilsravinerna där en liten å har grävt ur landskapet och vegetationen är tät och djungellik.

Ner i "djungeln". En spång leder ner i Kilsravinen. Halkvarning!
Vid ledens slut uppe i Kil så vände vi och sprang tillbaka. Nu började det regna och den efter veckans regnande nu vattenmättade marken blev väldigt blöt och stora vattenpölar bildades överallt. Småhalt men kul ändå. Regnet höll i sig hela tiden ända tills vi åter var tillbaka vid bilen.

Sträckan landade på 48 km och vi var jättenöjda över dagens kanonpass.

tisdag 19 juni 2012

“Nu tar jag kvällen!”

Man blir förnuftigare med åren. Så är det. I alla fall vad gäller min löpning tycker jag att det är sant. För det där med att “lyssna på sin kropp” är ju inte så lätt. Ja, vad säger den egentligen? När är det ok att springa vidare trots att det smärtar? Hur känns det när en skada är på väg? Och vad är för mycket träning? Tyvärr så är det inte alla gånger så lätt att veta och erfarenhet och kännedom om hur den egna kroppen reagerar tar tid att få grepp om. Kanske måste man göra en del misstag på vägen för att lära sig?

Idag kan jag dock klappa mig själv på axeln. På schemat stod det att jag hade tänkt göra 12 st av en viss typ av intervaller. Redan under uppvärmningen så funderade jag hur det skulle gå. Fast ibland så brukar det kännas bättre bara man kommit igång. Men den här gången så lossnade det aldrig riktigt. Jag hade det inte i mig idag. Efter den fjärde intervallen så gav jag upp. Joggade hem och klädde mig barfota och gav mig ut på en kort runda (7 min) för att stärka fötterna istället.

Lite förvånad är jag över att det kändes som det gjorde idag. Igår, måndag, så joggade jag en lätt 12km-runda runt stan efter söndagens 41km. Det kändes hur bra som helst. Fast jag har känt mig lite lätt, lätt, snuvig och jag har sovit lite för lite två nätter i rad…

Apropå söndagens 41 så hade jag ett samtal med min vän Sandra om att jag inte hade något behov av att springa en km till bara för att få ihop till en mara. Sandra däremot erkände att hon aldrig kunnat tänka sig släppa den distansen så nära. Hon klämde dryga 50 den dagen dock.

För övrigt går träningen bra. Kommer att köra lite längre långpass här framöver efter att ha fokuserat ganska mycket på snabbhet under senaste perioden. Det ska bli kul. Första längre passet gick galant och jag hade jättetrevligt sällskap av tre starka tjejer. Vi hade nöjet att springa runt på Hultetleden och Järnleden i ett alldeles lagom varmt löparväder.



Sandra, Ulrica och Anna-Karin - tre löpstarka tjejer uppe på Busshöjden.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att hängmattans läsning damp ned i brevlådan idag. Det blir Scott Jureks Eat & Run som ska avnjutas under återhämtningen.



p.s. Sandra bloggar på http://ultrasandra.blogspot.se/ d.s.

torsdag 31 maj 2012

Bra löpningsblogg

Ett litet kort inlägg blir det idag.

Jag följer inte speciellt många löparbloggar. Men det finns några guldkorn. I Sverige är de dock ganska få. En av de som jag besöker regelbundet är stigarna.se där min vän Mikael Björk skriver entuasmerande om sin traillöpning. I dagarna har jag emellertid hittat en ny intressant löparblogg. Det är unge André Ragnelind som är en elitsatsande 21-åring tävlande för IF Göta (min nya klubb). På sin blogg får vi följa hans träning och tävlingsresultat. Och många framgångsrika tävlingresultat blir det för André tävlar massor! Här hittar ni hans blogg: http://andrerangelind.blogg.se/index.html

lördag 26 maj 2012

8:a och 1:a

Ordet “folkfest” används ofta av arrangörer av olika stadslopp. I år så skulle årets upplaga av Harsprånget, 6km i Kristinehamn, verkligen kunnat användas som definition för det begreppet. Med strålande sol, 27 °C och deltagarrekord så bjöds det på löparfest i centrum av Kristinehamn. Med dessa förutsättningar samt 317 anmälda löpare (108 st 2011) och totalt 37 lag (4 st 2011) så var det många som hejade på löparna längs den publikvänliga banan.

Jag har under våren gått med i IF Göta och deras långdistanssektion. Harsprånget var första tävlingen för “nya klubben”. Göta hade två lag med i tävlingen och var såklart stora favoriter inför lagtävlingen. I den så räknas de fyra bästa tiderna av de fem ingående löparna. Ett bra upplägg på en lagtävling tycker jag.





Den klöverformade banan är publikvänlig.
Vid starten så sprang ett gäng röda Götister i klunga.
Spurt mot slutet. Jag går in som åtta i ett ganska tätt toppfält.
Många Götister i målområdet.
En av dagens glädjeämnen var att min son Valdemar, 10 år, sprang också. På 32 minuter klarade han av de 6 km. Fantastiskt bra jobbat i värmen! Jag är så stolt över honom!

Valdemar spurtar mot mål
Stolt pappa står beredd med målkramen.
Hur gick det i lagtävlingen då? Jo, när lag 1 (det “yngre laget”) gick för att hämta lagpriset till det vinnande laget så fick de reda på att Göta vunnit som väntat… fast lag 2. Gissa vem som var med i “gubblaget” idag? Så nu har jag en pokal att få under julfesten.

Löpningens sötma.

Alla foton av Pernilla Söder.

fredag 18 maj 2012

TBE-vaccinerad

Så var det gjort. Tredje sprutan togs tidigare i veckan och nu har jag skydd mot TBE i tre år till. Första två sprutorna togs med en månads mellanrum ifjol våras.

TBE (tick-borne encephalitis) är ett virus som fästingarna bär med sig och ger en hjärnhinneinflamation. Ca 200 personer diagnostiseras varje år med TBE. Enstaka dödsfall förekommer och av de vuxna som drabbas får en tredjedel bestående men.

Eländesdjuren! (foto från: http://www.hu.liu.se/ike/forskning/klinisk-immunologi/fastingstudie?l=sv)
Ifjol hade jag tretton (!) fästingar innan midsommar som antingen kröp på mig eller hade satt fast sig. Med en hobby som min så kan man säga att jag definitivt har ett "riskbeteende" vad gäller TBE. Igår plockade jag min första för i år. Så nu känns det skönt att ha tagit den tredje sprutan.

Sigge - vår katt - har också fått sitt skydd på sig i form av Frontline-droppar i pälsen.

söndag 13 maj 2012

Lunedsledens lov!

Lunedsleden är definitivt en av de trevligaste och träningsmässigt bästa vandringslederna i min närhet. Den är kuperad och fylld av sten och rötter. Markeringarna sitter på rätt ställen och leden är väl upptrampad. Detta gör att ett pass här blir automatiskt backträning i kombination med fotisättningsträning. Ett perfekt pass för t.ex. en fjällmara skulle jag säga.

Denna söndag så tog jag alltså bilen till Karlskoga till Lunedsledens södra ände. Solen strålade, temperaturen låg på under 10 °C och vårfåglarna kvittrade. Perfekta förhållanden. Trots det myckna regnandet den senaste veckan var det faktiskt inte speciellt blött på leden.

Med en flaska vatten i handen så gav jag mig iväg. Leden börjar ganska snällt med lättlöpt terräng. Längre framöver så blir det tidvis riktigt stenigt på sina ställen och benen får jobba både av den anledningen samt av att vissa backar är rejält branta.



Skylten hänger snett men skulle kunna vara rätt för det går uppför här!
Leden är dragen över många höjder och det bjuds på många vidsträckta vyer.

En vy mitt på sträckan.
Avslutningen i norr mot Lunedet avslutas i en gammal slalombacke och det är också här där den mest storslagna utsiktspunkten bjuds. Vill man få en riktig vy över nejderna så klättrar man upp i utsiktstornet på toppen.

Uppifrån Lunedsbacken.
Väl framme i Lunedet så fyllde jag på min vattenflaska i en kran. Här kan man också fika om man känner behov av det.

Här erbjuds möjlighet till vattenpåfyllnad för den späkande eller go-fika för livsnjutaren (?).
För egen del så blev det bara vatten innan jag vände om. När jag ändå var här så passade jag på att springa en extra gång uppför Lunedsbacken. Det blir 115 höjdmeter extra uppförsbacke. Vet inte det totala höjdmetrarna det blir på denna 26 km långa tur och retur-löpning men jag skulle gissa på att för mig blev runt 800 m. Distansen blev 27 km med den extra uppförsrundan och totalt tog det 3 timmar.

Kabbelekan blommar i vattnet. Nu är det vår!

söndag 6 maj 2012

Östersjön runt - lång runda men inte så långt som det låter

Long time, no bloggning. Nu var det länge sedan jag skrev något här. Det beror inte på att jag inte haft något att skriva om utan för att min tid inte räckt till. Men nu tänkte jag bättra mig lite.

Löpningen har gått ganska bra senaste månaderna och nu så befinner jag mig i en period med fartträning. Har tävlat ett par millopp för att köra högkvalitativa tempopass. Senast var faktiskt igår i Mariestads stadslopp. Det var enormt blåsigt och så som banan var lagd så hade man motvind på den sträcka som går nära Vänern. Den ganska flacka och snabba banan blev inte så snabb när man sprang in i den vägg som vinden var. Det var som sirap. Fast relativt mina medtävlande så var jag ändå stark märkte jag. 38:25 blev tiden på klockan (officiella resultaten har inte kommit upp ännu) vilket under rådande omständigheter (hårt tränad och motvinden) är ganska ok .

Idag så blev det långpass på leder, stigar och grusvägar. Löpningen gick runt en sjö som heter Östersjön och ligger ovanför Storfors. I dess norra ände ligger ett samhälle som heter Nykroppa. Löpningen var rekad på karta i förväg och jag visste inte hur terrängen skulle vara. Dags för upptäcktslöpning alltså!



Bilen parkerade jag intill en vandringsled som heter Rövarleden sydväst om sjön (se flaggan i bilden ovan). Härifrån följde jag några grusvägar och passade även på att springa en liten bit på en annan vandringsled där det passade sig. Morgonen var kall och det var precis så att jag höll temperaturen. Det var t.o.m. is på vattnet i vissa diken.

Ett av delmålen var att upptäcka löpningen längs en kanal som heter Dammsjökanalen. Väl framme vid den så visade det sig att det här bjöds på riktigt snårig löpning över omkullblåsta träd och bäverfällda björkar. Kanalen i sig var liten och smal.



Efter den snåriga löpningen så fann jag en riktig bäverdamm.


Anledningen till att Dammsjökanalen byggdes var för att transportera vatten till ett kraftverk som behövdes till att driva finvalsverket i Nykroppa. En stor vattentrumma blockerade därför min väg men det finns en trappa över den. Totala fallhöjden ner till sjön är 58 m.



Framme i Nykroppa så följde jag en annan kanal som heter Herrhultskanalen som var ett senare bygge för att driva vattenkraftsverket.

Från Nykroppa så går en vandringsled som heter Silverleden upp till Hornkullens silvergruva. En riktigt fin liten led som börjar med en 70-80 m stigning.

Vid Hornkullens silvergruva kan man sommartid få guidning och fika i kafféet. Fast nu var det stängt. Ska definitivt prova på att går ner där.



Från silvergruvan så går en led mot Rövarkulorna (grottor mm) och vidare mot Bjurbäcken. Alternativt springer man mot Storfors på Rövarleden. Det senare gjorde jag då jag ställt bilen längs leden.

Löpningen gick mycket bra och jag kände mig pigg och full av energi hela vägen. Detta trots att jag enbart drack vatten. Hela rundan är 31 km men jag gjorde en liten felsväng och fick på så sätt en km extra. Tillbaka till bilen var jag efter 3:43:33. Detta med många fotostopp och pauser för att bara titta. Det här är en väldigt trevlig runda med flera kulturhistoriska inslag och naturupplevelser bl.a. en hel del intressanta fåglar. Jag hade en riktig kanondag och jag kan rekommendera detta varmt. Lätt årets bästa löpning så här långt!