Tankar kring backträning

"Mitt andra UTMB pass i veckan backträning i Gesunda. Körde med mina stavar för första gången på hemma plan. Jag satte nytt rekord i antalet vändor. Lyckades samla ihop 8 st och en total stigning på 1536 meter. Tyckte att det kändes riktigt bra att köra med stavar och jag är nu helt säker på att detta är ett mycket bra val inför loppet."

Så skrev Jonas Buud i början av augusti 2012 om sin träning inför UTMB. Mitt pass på Värmullsåsen var sju rundor och 1586 höjdmeter. Säger inte därmed att jag är i närheten av Jonas Buud men det känns bra att veta att man tränar på rätt saker. Både höjd och stavar har vi ju gemensamt i dessa pass.

Brant på Kinnekulle

Kring det här med backträning har jag funderat lite. Vad är bästa sätt uppför? Hur springer man snabbt nedför utan att knäcka sig? Här har jag samlat några av mina tankar;

Att springa uppför långa backar tycker jag handlar om att inte spränga sig, dvs dra på sig syra, och att veta när man ska börja gå. För det är ju så är backen tillräkligt brant lönar det sig inte att springa. Uppförslöpningen i långa backar handlar därtill om att anpassa steglängd. Långa steg är jobbigt. Kortare steg och hellre med hög frekvens än långa, kraftfulla. Och så ska man använda stavar.

Från åtskilliga tävlingar har vi fått höra om Killian Jornets förmåga att springa ifrån sina motståndare i utförslöporna. Eller att utför springa ikapp och om för att vinna tävlingen. Killian är med andra ord källan man ska studera om man vill lära sig något om utförslöpning. Här nedan är ett klipp från Youtube som jag har ägnat en del tid till att studera.

Intressant är att se skillnaden mellan Marco de Gaspari och Killian. Vem är mer avlappnad? Vem bromsar och vem "bara kör"? Jag har även studerat Killian på de filmer som finns på Salomons sida Killian's Quest. Jag har för mig att jag sett något där tidigare där Killian pratar om sin utförslöpning men kan inte hitta det längre. Eller så har man ändrat just den filmen(?). Där gör han en liknelse mellan bergsgeten och hur den tar sig nedför berget. Vill minnas att han sa något om bakhovarna och om landning på hälarna. Vet inte om han citerades rätt eller att han fick fram det han menade men jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker Killian gör i sin utförslöpning:

1) Avslappad. Killian har ett självförtroende utför som förmodligen ingen annan har. Det gör att han kan slappna av och våga "ta backen som den kommer".

2) Killian jobbar med armarna. Det är både för balans och kanske även för att utjämna lite av landningsstöten. Därtill så tror jag det är svårt att vara spänd om man flaxar med armarna som han gör.

3) Killian jobbar med lite böjning i höft och knä. Lite som en bra slalomåkare (vilket han är!). Kanske rent av så ska man luta sig lite bakåt istället för att "falla framåt". Jag tycker det finns ett läge där man har optimal balans med den här tekniken.

4) Fötterna pekar inte rakt ned utan liiiite utåt. Det här gör att man är mer beredd på ojämnheter samtidigt som vrickningsrisken minskas

5) Träna, träna, träna. Killian tränar på att springa utför snabbt i sin träning. Han tycker det är kul att spinga fort utför i svår terräng. Här kan man återigen göra en analogi med utförsåkning och off-pist-åkning: det är när man söker upp det svåra och tränar som man börjar tycka det är kul. Jag älskar off pist och har börjat älska svår utförslöpning på samma sätt.

Avslutningsvis vill jag säga något om återhämtningen. De här passen som jag gjort under våren är tuffa på kroppen. Oftast känner jag mig dock rätt ok dagen efter. Ja, faktiskt väldigt fräsch. Men andra dagen eller efter två nätter då känner jag mig inte fräsch! Sedan tar det ytterligare någon dag innan återhämtningen kommit ikapp. Ser man inte till att hålla musklerna i form med stretching och massage kan man få problem med t.ex. knäna.

Har du en kommentar eller en fundering? Skriv gärna en kommentar i så fall!

Träna på!