Hitta stigarna

På besök i Uppsala. Återigen fick jag det bekräftat att det finns stigar kring alla samhällen. Det gäller bara att hitta till dem. Väster om Hågadalen finns ett stigeldorado. Roade mig länge där innan jag insåg att jag borde nog även fundera på hur jag skulle hitta hem. Ibland kan det vara trevligt att vara lite vilse också...

Giftig löpning

Löpningen är ett gift. Dagens långpass hade för avsikt att dessutom göra mig ”giftig” på ultra. Det var sista ultrapasset innan jag lägger om löpning mot snabbhet igen. 53 km som började med att jag sprang hemifrån för en runda kring Kaffeberget och en runt milspåret på Hultet innan jag stack upp på Hultetleden. Hemåt sprang jag på Järnleden. Vädret var soligt men ganska lagom varmt ändå.


Dagens runda. 53 km och 667 höjdmeter.

På milspåret så tog jag ett extra lufthopp i farten för att inte sätta foten på "något svart" på marken. Huggormen solade och tyckte inte att jag skulle störa. Jag tolkade väsandet så i allafall.

En redan giftig rackare.

Lokala Smultronställen

Jag har mina favoritrundor när det gäller löpning. Mina smultronställen. Några måste jag färdas till med bil. Men vissa har jag nästan inpå knuten. Skogen på andra sidan E18 är ett sånt ställe som är nära. Där finns massor av stigar och flera av dem är tekniska och knixiga. Med rötter och stenar. Jag har sju minuter att springa tills jag är där och hälften av den transportlöpningen är på stig.

En annan lokal favorit är att springa rundan Hultet- och Järnleden. Rundan är 41 km med det vägval jag gör. Den går lätt att förlänga till längre distanser med både stigar och motionsspår som man passerar. Idag var en sådan dag då jag förlängde löpningen och sprang 50km. Vädret var intressant: 20°C och regn. Hela tiden.

Ett lokalt smultronställe från dagens löpning längs Järnleden.

Löpningen gick lite tungt då jag kände av fredagens pass (idag = 48h efteråt) då jag sprang backe med sk “bounding”. Det är en övning där man överdriver knädrivet framåt, uppåt och tar långa steg. Grymt bra löpspecifik styrketräning. Den tar bl.a på lårens baksida. Efter ett par timmars löpning idag så kändes den träningen av.

Löpningen ligger nu kring lite drygt tio mil per vecka. Under den avslutande helgen så har jag landat på 60 respektive 63 km de två senaste veckorna. Fokus är långpasset på söndagarna.

11 snabba och 48 långa

Jordgubbslunken (11 km) och löpning på Kilsleden t.o.r. (48 km) fick plats i helgens program.

Är i en träningsperiod nu som egentligen syftar till att bygga upp distansuthålligheten för ultra men fick ändå in en elvakilometerstävling som fartträning i programmet. Det blev Jordgubbslunken i Rudskoga i lördags som huvudsakligen går på grusvägar men med en kilometer ute på jordgubbsfälten som ett kul inslag runt åtta km löpta. Tävlingen gick hyfsat med tanke på att benen inte känts speciellt pigga under veckan och att jag hade håll mellan femte och sjunde kilometern. Väl i mål så slutade jag på en femteplats. Löpboomen visade sig även på denna tävling och med nästan 500 deltagare så blev det nytt deltagarrekord.

Pernilla han bara med att få med det väsentliga i denna stilstudie från spurten mot mål. :-)

Efter tävlingen så var det fullt jobb med återhämtningen då jag planerade att springa Kilsleden med min kompis Tobias på söndagen. Benen kändes hyfsade på morgonen men lite fundersam var jag över vaderna. Det skulle emellertid visa sig funka bra att springa på den mjuka vandringsleden.

Vid niotiden startade löpningen från Skutberget vid Vänerns strand och gick norröver upp till Kil. Under löpningen upp så var det lite grått men uppehåll.

Tobbe har full fokus på steget. Det var halt där det var lerigt.

Leden börjar på en sandhed som är ganska lättsprungen. Efter ca 7-8 km så förändras terrängen till mer vanlig “skogsmark”. Finaste platsen man passerar är Kilsravinerna där en liten å har grävt ur landskapet och vegetationen är tät och djungellik.

Ner i "djungeln". En spång leder ner i Kilsravinen. Halkvarning!

Vid ledens slut uppe i Kil så vände vi och sprang tillbaka. Nu började det regna och den efter veckans regnande nu vattenmättade marken blev väldigt blöt och stora vattenpölar bildades överallt. Småhalt men kul ändå. Regnet höll i sig hela tiden ända tills vi åter var tillbaka vid bilen.

Sträckan landade på 48 km och vi var jättenöjda över dagens kanonpass.

“Nu tar jag kvällen!”

Man blir förnuftigare med åren. Så är det. I alla fall vad gäller min löpning tycker jag att det är sant. För det där med att “lyssna på sin kropp” är ju inte så lätt. Ja, vad säger den egentligen? När är det ok att springa vidare trots att det smärtar? Hur känns det när en skada är på väg? Och vad är för mycket träning? Tyvärr så är det inte alla gånger så lätt att veta och erfarenhet och kännedom om hur den egna kroppen reagerar tar tid att få grepp om. Kanske måste man göra en del misstag på vägen för att lära sig?

Idag kan jag dock klappa mig själv på axeln. På schemat stod det att jag hade tänkt göra 12 st av en viss typ av intervaller. Redan under uppvärmningen så funderade jag hur det skulle gå. Fast ibland så brukar det kännas bättre bara man kommit igång. Men den här gången så lossnade det aldrig riktigt. Jag hade det inte i mig idag. Efter den fjärde intervallen så gav jag upp. Joggade hem och klädde mig barfota och gav mig ut på en kort runda (7 min) för att stärka fötterna istället.

Lite förvånad är jag över att det kändes som det gjorde idag. Igår, måndag, så joggade jag en lätt 12km-runda runt stan efter söndagens 41km. Det kändes hur bra som helst. Fast jag har känt mig lite lätt, lätt, snuvig och jag har sovit lite för lite två nätter i rad…

Apropå söndagens 41 så hade jag ett samtal med min vän Sandra om att jag inte hade något behov av att springa en km till bara för att få ihop till en mara. Sandra däremot erkände att hon aldrig kunnat tänka sig släppa den distansen så nära. Hon klämde dryga 50 den dagen dock.

För övrigt går träningen bra. Kommer att köra lite längre långpass här framöver efter att ha fokuserat ganska mycket på snabbhet under senaste perioden. Det ska bli kul. Första längre passet gick galant och jag hade jättetrevligt sällskap av tre starka tjejer. Vi hade nöjet att springa runt på Hultetleden och Järnleden i ett alldeles lagom varmt löparväder.

Sandra, Ulrica och Anna-Karin - tre löpstarka tjejer uppe på Busshöjden.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att hängmattans läsning damp ned i brevlådan idag. Det blir Scott Jureks Eat & Run som ska avnjutas under återhämtningen.

p.s. Sandra bloggar på http://ultrasandra.blogspot.se/ d.s.

Bra löpningsblogg

Ett litet kort inlägg blir det idag.

Jag följer inte speciellt många löparbloggar. Men det finns några guldkorn. I Sverige är de dock ganska få. En av de som jag besöker regelbundet är stigarna.se där min vän Mikael Björk skriver entuasmerande om sin traillöpning. I dagarna har jag emellertid hittat en ny intressant löparblogg. Det är unge André Ragnelind som är en elitsatsande 21-åring tävlande för IF Göta (min nya klubb). På sin blogg får vi följa hans träning och tävlingsresultat. Och många framgångsrika tävlingresultat blir det för André tävlar massor! Här hittar ni hans blogg: http://andrerangelind.blogg.se/index.html

8:a och 1:a

Ordet “folkfest” används ofta av arrangörer av olika stadslopp. I år så skulle årets upplaga av Harsprånget, 6km i Kristinehamn, verkligen kunnat användas som definition för det begreppet. Med strålande sol, 27 °C och deltagarrekord så bjöds det på löparfest i centrum av Kristinehamn. Med dessa förutsättningar samt 317 anmälda löpare (108 st 2011) och totalt 37 lag (4 st 2011) så var det många som hejade på löparna längs den publikvänliga banan.

Jag har under våren gått med i IF Göta och deras långdistanssektion. Harsprånget var första tävlingen för “nya klubben”. Göta hade två lag med i tävlingen och var såklart stora favoriter inför lagtävlingen. I den så räknas de fyra bästa tiderna av de fem ingående löparna. Ett bra upplägg på en lagtävling tycker jag.

Den klöverformade banan är publikvänlig.

Vid starten så sprang ett gäng röda Götister i klunga.

Spurt mot slutet. Jag går in som åtta i ett ganska tätt toppfält.

Många Götister i målområdet.

En av dagens glädjeämnen var att min son Valdemar, 10 år, sprang också. På 32 minuter klarade han av de 6 km. Fantastiskt bra jobbat i värmen! Jag är så stolt över honom!

Valdemar spurtar mot mål

Stolt pappa står beredd med målkramen.

Hur gick det i lagtävlingen då? Jo, när lag 1 (det “yngre laget”) gick för att hämta lagpriset till det vinnande laget så fick de reda på att Göta vunnit som väntat… fast lag 2. Gissa vem som var med i “gubblaget” idag? Så nu har jag en pokal att få under julfesten.

Löpningens sötma.

Alla foton av Pernilla Söder.