Det där om Hornindal

Ok, får väl ta tag i det. Man kan ju inte bara skriva att man ska återkomma om en sak och sedan inte göra det. Så här är nu “det där om Hornindal”.

Hornindal Rundt beskrivs som Norges tuffaste fjällopp. Det är 75 km och man ska springa uppför 5400 m. Fylket det ligger i heter Song og Fjordarne. Med andra ord är det här fjällen sluttar brant ned i fjordarna och branterna är ruggigt tuffa att ta sig uppför.

Träningen inför loppet hade gått bra och jag har beskrivet en hel del av den här på bloggen. Det var många timmar backträning och jag kände mig stark och med gott självförtroende.

Min idé om loppet var att jag skulle kunna klara det på under tolv timmar. Helst ännu bättre. Det skulle väl börja kännas tungt en bit in på andra halvan av loppet men det skulle jag nog ta mig igenom.

Med bäst killarna innan starten i Grodås.

För att göra historien kort så var det väldigt varmt den här dagen med sol och nästan ingen vind. Löpningen gick länge ganska bra men jag hade svårt att släppa på utför fjällhedarna. Här sprang norrmännen förbi mig. Men när vi däremot kom ned i skogen och utförsbacken blev som hemma med rötter och stenar och snabba svängar så var det omvända förhållanden. Här sprang jag ikapp och förbi norrmännen istället. Jag tror anledningen till att jag inte sprang bra utför hedarna var helt enkelt att jag saknade självförtroende till att göra det. Mina skor för dagen, Pearl Izumi EM trail M2, hade inte det där aggressiva fästet som jag ville ha. Därtill är skon halkig när det är vått. Synd på annars en fantastisk sko.

Backarna i loppet är sanslösa. Speciellt den sista innan halvt löp som tar en uppför Muldsvorshornet. Jag hade redan innan den tänkt på att jag var sliten i låren och att jag vill stanna vid hälften. För det här stämde inte med min bild om när jag skulle börja känna mig sliten. Inte nu. Inte så tidigt. Att då i det läget ta sig uppför Muldsvorshornet och springa utför i en lårmördande utförsbacke blev spiken i kistan. När jag kom fram till målet för hälften, vilket även är den enda officiella depån, så klev jag av. Jag var inte mentalt beredd på att lida i det här läget. Inte heller hade jag tänkt mig vara ute så sent på kvällen/natten och springa som det nu lutade åt. Så vid tiden 5:56 så lämnade jag in Emit-sonden till tävlingsfunktionärerna. Jag har inget att bevisa. Jag har gjort så många utmaningar så det är ok.

Just då kändes det rätt. Efter en timme började jag tvivla på mitt beslut…

Brutit. Inte bruten men fundersam.

Dagen efter så kände jag mig fräsch. Visst kändes det av att jag avverkat 3000 positiva höjdmeter men förvånansvärt lite ändå. Tillsammans med familjen gjorde vi en utflykt till en av de första kontrollerna Saetrehornet så jag kunde visa lite av var jag sprungit dagen innan.

Uppe på Saetrahornet dagen efter. Brant stup till höger!

Om jag nu åker dit igen för revansch nästa år så kommer jag ändra på ett några saker: 1) jag kommer att vara mentalt förberedd med en “ge-aldrig-upp-mentalitet”, 2) jag ska träna mer på utförslöpningen och, 3) jag ska hitta några skor som funkar hela vägen.