Lidingö från startled nio – 2:06:42

Egentligen så var jag klar med Lidingöloppet. Jag hade inte tänkt springa det loppet något mer. Ja, möjligen då om någon gav mig en start så skulle jag kunna tänka om.


På målrakan.

De utmaningar jag sökt mig till har i huvudsak varit lite udda lopp som gärna involverat löpning i naturen. Gärna vandringsleder eller annan stig. Teknisk löpning är det som lockar. Lidingöloppet med sin numera väldigt tillrättalagda bana är inte så intressant ur det perspektivet.

Nio dagar innan Lidingöloppet så fick jag nu den där frågan ”det finns en start som du kan få – vill du ha den?”. Eftersom jag ändå hade en Stockholmsresa inplanerad den helgen så tänkte jag ”varför inte?!”. Planen på Holaveden Ultra skrotades och träningsplanen gjordes om. Med ett antal veckor på god volym på runt 160 km/vecka så var jag i rätt bra form. Enda aber för att göra en bra tid var att jag hade en start i led nio.  

Direkt jag fick startbeviset så tog jag kontakt med Lidingöloppet per mejl och försökte seeda om mig samt ändra namn. Tyvärr fick jag ingen som helst respons på detta vilket gjorde att jag bestämde mig för att ta löpning för vad det blir och ta ett avslappnat lopp utan press. Ett njutningslopp skulle det bli.

Starten i nionde led är 70 minuter efter eliten. Den höga stämningen i startfållan gick inte att missa och humöret stod på topp. Det är tio minuter mellan starterna så fri löpning kunde jag få i ett par kilometer innan åttonde led var ikapp-sprunget. Men där blev det tjockt. Och långsamt. Jag gjorde mitt bästa i att på ett civiliserat sätt ta mig förbi på vänster sida. ”Håll höger!”, ”Håll gärna höger!”, Tack!”, ”Ursäckta!”, ”Tack så mycket!” ropade jag sedan konstant ända tills jag var framme vid målsträckan.

Några lärdommar:

1) Det är väldigt kul att springa stora lopp utan tidsambitioner.

2) Ser man bara till att förvarna i tid så flyttar sig folk riktigt bra. Ropa högt så blir det långverkan.

3) De som har hörlurar i öronen hör inte.

4) Amerikaner förstår inte svenska.

5) Det gör ont att få en armbåge i bröstet. Förmodligen har jag nu en spricka på ett revben då det börjat göra mer och mer ont. Denna lärdom hör ihop med punkt fyra.

6) Passa på att peppa andra. Det är både kul och ger så mycket tillbaka.

Resultatet blev en tid på 2:06:42 vilket är bättre än jag trodde var möjligt. Löpningen gick lätt och backarna var förutom alla som var i vägen inga problem. Jag är väldigt nöjd och funderar faktiskt på att komma tillbaka nästa år. Förhoppningsvis då i en startgrupp längre fram så jag slipper springa om en 5-6000 personer.