Bästa löpartidningen

Bläddrade igenom senaste numret av svenska Runners world. Det jag fick ut av det var en association till Springsteens låt "57 channels (and nothin' on)". 100 sidor tjock blaska och inget att läsa.

Nåja, det finns alternativ. Ett av de bästa är amerikanska Running times. En seriös tidning för seriösa löpare. Målgruppen är helt klart elitsatsande och andra seriösa löpare. Man tar upp de senaste nyheterna på världsscenen i löpning, intevjuer med de bästa löparna och coacherna och tar upp detaljerna som är viktiga i träningen för att nå eliten. Mycket läsvärd tidning som jag rekomenderar varmt!

Second to none(!) - äntligen 1:a på Kraftloppet!

Efter tre tidigare andraplaceringar (2003, 2010, 2011) i Kraftloppet, 72 km, så knep jag så äntligen förstaplatsen i årets tävling.

Kraftloppet är en tävling som man kan springa individuellt eller som lagstafett i tio etapper. Nytt för i år var en kraftig omarbetning av bansträckningen. Från att tidigare ha gått som ett stort varv norr om Finspång så gick nu banan med flera sträckor utgående från tävlingscentrumet Arena Grossvad.

Jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp och springa på känn. Ingen tidplan. Så från starten sprang jag i mitt eget tempo och det visade sig att ingen hängde på mig och resten av loppet sprang jag själv. Loppet flöt på rätt bra och energinivån kändes bra hela vägen.

Med till Finspång hade jag med min familj och de stod för att langa dryck vid några på förhand överenskomna platser. Därtill hade jag med mig energi-gel i fickorna på mina löparshorts.

På näst sista sträckan blev det dock onödigt spännande; Sträcka nio gick på grusvägar och terrängspår. Mitt på fanns en avstickare till en vändpunkt. Tyvärr så fanns inga funktionärer på plats när jag som förste man kom dit. Efter att ha sprungit ut på ett par löpspår i skogen och irrat omkring så beslöt jag mig för att vända tillbaka till den punkten jag senast sett någon markering. När jag åter kom tillbaka till vad som var vändpunkten så hade funktionärerna hunnit fram och kunde visa mig rätt. Irriterad och fylld av adrenalin med tanken i bakhuvudet att jag förlorat mycket tid så fick jag en extra boost att lägga in. Det skulle senare visa sig att även tvåan hade hunnit ut i skogen och gjorde en liknande manöver som jag. Fast i löpande stund så visste jag inget om det utan trodde jag hade honom hack i häl på mig.

Jag kände mig ändå ganska säker på att jag skulle ha något att svara med om det dök upp någon bakifrån. Benen svarade riktigt bra i utförlöporna även där det var lite tekniskt och det är ett gott tecken på de ska hålla en bra stund till. Den tionde och sista sträckan som även den var helt ny för mig gick intill en liten sjö. I min fantasi så hade jag sett en flack och snabblöpt sistasträcka. Det stämde inte utan den visade sig vara riktigt kuperad med branta uppför och nedförslöp. Även om det var jobbigt tänkte jag att alla andra kommer att ha lika jobbigt och att det här ändå var till min fördel.

Det var otroligt skönt att till sist springa in i mål som etta. Klockan stannade 5:43:11 och 74 km. Till tvåan så hade jag knappt elva minuters marginal.

Jag är väldigt tacksam för all support med langning och påhejningar som jag fått av min familj och vännerna Bo och Christina. Stort tack!

Alla bilder av Pernilla Söder

Hitta stigarna

På besök i Uppsala. Återigen fick jag det bekräftat att det finns stigar kring alla samhällen. Det gäller bara att hitta till dem. Väster om Hågadalen finns ett stigeldorado. Roade mig länge där innan jag insåg att jag borde nog även fundera på hur jag skulle hitta hem. Ibland kan det vara trevligt att vara lite vilse också...

Giftig löpning

Löpningen är ett gift. Dagens långpass hade för avsikt att dessutom göra mig ”giftig” på ultra. Det var sista ultrapasset innan jag lägger om löpning mot snabbhet igen. 53 km som började med att jag sprang hemifrån för en runda kring Kaffeberget och en runt milspåret på Hultet innan jag stack upp på Hultetleden. Hemåt sprang jag på Järnleden. Vädret var soligt men ganska lagom varmt ändå.


Dagens runda. 53 km och 667 höjdmeter.

På milspåret så tog jag ett extra lufthopp i farten för att inte sätta foten på "något svart" på marken. Huggormen solade och tyckte inte att jag skulle störa. Jag tolkade väsandet så i allafall.

En redan giftig rackare.

Lokala Smultronställen

Jag har mina favoritrundor när det gäller löpning. Mina smultronställen. Några måste jag färdas till med bil. Men vissa har jag nästan inpå knuten. Skogen på andra sidan E18 är ett sånt ställe som är nära. Där finns massor av stigar och flera av dem är tekniska och knixiga. Med rötter och stenar. Jag har sju minuter att springa tills jag är där och hälften av den transportlöpningen är på stig.

En annan lokal favorit är att springa rundan Hultet- och Järnleden. Rundan är 41 km med det vägval jag gör. Den går lätt att förlänga till längre distanser med både stigar och motionsspår som man passerar. Idag var en sådan dag då jag förlängde löpningen och sprang 50km. Vädret var intressant: 20°C och regn. Hela tiden.

Ett lokalt smultronställe från dagens löpning längs Järnleden.

Löpningen gick lite tungt då jag kände av fredagens pass (idag = 48h efteråt) då jag sprang backe med sk “bounding”. Det är en övning där man överdriver knädrivet framåt, uppåt och tar långa steg. Grymt bra löpspecifik styrketräning. Den tar bl.a på lårens baksida. Efter ett par timmars löpning idag så kändes den träningen av.

Löpningen ligger nu kring lite drygt tio mil per vecka. Under den avslutande helgen så har jag landat på 60 respektive 63 km de två senaste veckorna. Fokus är långpasset på söndagarna.

11 snabba och 48 långa

Jordgubbslunken (11 km) och löpning på Kilsleden t.o.r. (48 km) fick plats i helgens program.

Är i en träningsperiod nu som egentligen syftar till att bygga upp distansuthålligheten för ultra men fick ändå in en elvakilometerstävling som fartträning i programmet. Det blev Jordgubbslunken i Rudskoga i lördags som huvudsakligen går på grusvägar men med en kilometer ute på jordgubbsfälten som ett kul inslag runt åtta km löpta. Tävlingen gick hyfsat med tanke på att benen inte känts speciellt pigga under veckan och att jag hade håll mellan femte och sjunde kilometern. Väl i mål så slutade jag på en femteplats. Löpboomen visade sig även på denna tävling och med nästan 500 deltagare så blev det nytt deltagarrekord.

Pernilla han bara med att få med det väsentliga i denna stilstudie från spurten mot mål. :-)

Efter tävlingen så var det fullt jobb med återhämtningen då jag planerade att springa Kilsleden med min kompis Tobias på söndagen. Benen kändes hyfsade på morgonen men lite fundersam var jag över vaderna. Det skulle emellertid visa sig funka bra att springa på den mjuka vandringsleden.

Vid niotiden startade löpningen från Skutberget vid Vänerns strand och gick norröver upp till Kil. Under löpningen upp så var det lite grått men uppehåll.

Tobbe har full fokus på steget. Det var halt där det var lerigt.

Leden börjar på en sandhed som är ganska lättsprungen. Efter ca 7-8 km så förändras terrängen till mer vanlig “skogsmark”. Finaste platsen man passerar är Kilsravinerna där en liten å har grävt ur landskapet och vegetationen är tät och djungellik.

Ner i "djungeln". En spång leder ner i Kilsravinen. Halkvarning!

Vid ledens slut uppe i Kil så vände vi och sprang tillbaka. Nu började det regna och den efter veckans regnande nu vattenmättade marken blev väldigt blöt och stora vattenpölar bildades överallt. Småhalt men kul ändå. Regnet höll i sig hela tiden ända tills vi åter var tillbaka vid bilen.

Sträckan landade på 48 km och vi var jättenöjda över dagens kanonpass.

“Nu tar jag kvällen!”

Man blir förnuftigare med åren. Så är det. I alla fall vad gäller min löpning tycker jag att det är sant. För det där med att “lyssna på sin kropp” är ju inte så lätt. Ja, vad säger den egentligen? När är det ok att springa vidare trots att det smärtar? Hur känns det när en skada är på väg? Och vad är för mycket träning? Tyvärr så är det inte alla gånger så lätt att veta och erfarenhet och kännedom om hur den egna kroppen reagerar tar tid att få grepp om. Kanske måste man göra en del misstag på vägen för att lära sig?

Idag kan jag dock klappa mig själv på axeln. På schemat stod det att jag hade tänkt göra 12 st av en viss typ av intervaller. Redan under uppvärmningen så funderade jag hur det skulle gå. Fast ibland så brukar det kännas bättre bara man kommit igång. Men den här gången så lossnade det aldrig riktigt. Jag hade det inte i mig idag. Efter den fjärde intervallen så gav jag upp. Joggade hem och klädde mig barfota och gav mig ut på en kort runda (7 min) för att stärka fötterna istället.

Lite förvånad är jag över att det kändes som det gjorde idag. Igår, måndag, så joggade jag en lätt 12km-runda runt stan efter söndagens 41km. Det kändes hur bra som helst. Fast jag har känt mig lite lätt, lätt, snuvig och jag har sovit lite för lite två nätter i rad…

Apropå söndagens 41 så hade jag ett samtal med min vän Sandra om att jag inte hade något behov av att springa en km till bara för att få ihop till en mara. Sandra däremot erkände att hon aldrig kunnat tänka sig släppa den distansen så nära. Hon klämde dryga 50 den dagen dock.

För övrigt går träningen bra. Kommer att köra lite längre långpass här framöver efter att ha fokuserat ganska mycket på snabbhet under senaste perioden. Det ska bli kul. Första längre passet gick galant och jag hade jättetrevligt sällskap av tre starka tjejer. Vi hade nöjet att springa runt på Hultetleden och Järnleden i ett alldeles lagom varmt löparväder.

Sandra, Ulrica och Anna-Karin - tre löpstarka tjejer uppe på Busshöjden.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att hängmattans läsning damp ned i brevlådan idag. Det blir Scott Jureks Eat & Run som ska avnjutas under återhämtningen.

p.s. Sandra bloggar på http://ultrasandra.blogspot.se/ d.s.