Second to none(!) - äntligen 1:a på Kraftloppet!

Efter tre tidigare andraplaceringar (2003, 2010, 2011) i Kraftloppet, 72 km, så knep jag så äntligen förstaplatsen i årets tävling.

Kraftloppet är en tävling som man kan springa individuellt eller som lagstafett i tio etapper. Nytt för i år var en kraftig omarbetning av bansträckningen. Från att tidigare ha gått som ett stort varv norr om Finspång så gick nu banan med flera sträckor utgående från tävlingscentrumet Arena Grossvad.

Jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp och springa på känn. Ingen tidplan. Så från starten sprang jag i mitt eget tempo och det visade sig att ingen hängde på mig och resten av loppet sprang jag själv. Loppet flöt på rätt bra och energinivån kändes bra hela vägen.

Med till Finspång hade jag med min familj och de stod för att langa dryck vid några på förhand överenskomna platser. Därtill hade jag med mig energi-gel i fickorna på mina löparshorts.

På näst sista sträckan blev det dock onödigt spännande; Sträcka nio gick på grusvägar och terrängspår. Mitt på fanns en avstickare till en vändpunkt. Tyvärr så fanns inga funktionärer på plats när jag som förste man kom dit. Efter att ha sprungit ut på ett par löpspår i skogen och irrat omkring så beslöt jag mig för att vända tillbaka till den punkten jag senast sett någon markering. När jag åter kom tillbaka till vad som var vändpunkten så hade funktionärerna hunnit fram och kunde visa mig rätt. Irriterad och fylld av adrenalin med tanken i bakhuvudet att jag förlorat mycket tid så fick jag en extra boost att lägga in. Det skulle senare visa sig att även tvåan hade hunnit ut i skogen och gjorde en liknande manöver som jag. Fast i löpande stund så visste jag inget om det utan trodde jag hade honom hack i häl på mig.

Jag kände mig ändå ganska säker på att jag skulle ha något att svara med om det dök upp någon bakifrån. Benen svarade riktigt bra i utförlöporna även där det var lite tekniskt och det är ett gott tecken på de ska hålla en bra stund till. Den tionde och sista sträckan som även den var helt ny för mig gick intill en liten sjö. I min fantasi så hade jag sett en flack och snabblöpt sistasträcka. Det stämde inte utan den visade sig vara riktigt kuperad med branta uppför och nedförslöp. Även om det var jobbigt tänkte jag att alla andra kommer att ha lika jobbigt och att det här ändå var till min fördel.

Det var otroligt skönt att till sist springa in i mål som etta. Klockan stannade 5:43:11 och 74 km. Till tvåan så hade jag knappt elva minuters marginal.

Jag är väldigt tacksam för all support med langning och påhejningar som jag fått av min familj och vännerna Bo och Christina. Stort tack!

Alla bilder av Pernilla Söder