Vårlöpning i Värmland - några bilder och lite text

Några löparkompisar och jag drog ihop hastigt och ganska oplanerat en löphelg på Brattforsheden. Lägret slogs upp vid Ångsågen vid sjön Alstern (en av dem i Värmland).

Nattlägret

Tanken med helgen var förutom att umgås att få löpning med packning och ett längre antal kilometer på stig. Med start på fredagseftermiddagen började löpningen med att springa ett motursvarv på Brattforsleden (25 km).

Ner till Lungälven

Den vackra Lungälven. Några Kabelekor i förgrunden.

Mycket vitsippor fortfarande.

Mer vitsippor

På sandheden hade det brunnit och i dödisgroppen så lyste myren i botten grönt i kontrast till det brända.

Framme vid lägret.

Våren är speciell med allt sitt fågelliv och all aktivitet hördes hela dagen och natten med gök som gol, morkullor som sträckte och diverse fåglars sång. Så efter en god natts sömn gick lördagens löpning till Svartåleden med start från Malmtorget och löpning nedströms till Grässjön (27 km tor).

Svartån meandrar sig vackert fram därnere.

Löpning i en sal...

Framme vid Grässjön. Dags att vända.

Sweden Iron Trail Marathon – en sann dröm!

”If you can dream it, you can do it”, sa Walt Disney. Och ibland slår drömmar in!

Min fantasi var att göra den träningsrunda på ca 42 km som jag brukade ta till en riktig tävling. En trail-mara. För två år sedan så kom den här tanken närmare ett konkretiserande då jag tillsammans med mina klubbkompisar i Kristinehamn Multisport anordnade ett testlopp på banan.

En träningsrunda blir en tävling... (foto Anders Almhed)

För att göra en längre historia kort så ordnades i år så tävling för andra året i rad som en officiell tävling och jag stod på startlinjen för första gången. Efter senaste årets flytt så var det som julafton att få komma tillbaka till Kristinehamn. Massor av vänner och bekanta i och omkring tävlingen. Vädret var perfekt med sol men inte för varmt.

Bättre än julafton! Alla glada i startfållan.

Tävlingen heter Iron Trail på grund av att den till lite drygt hälften går på Järnleden. Detta är en led tillägnad de järntransporter som tog sig denna väg på den tiden det begav sig att Sverige var det dominerande landet för världens export av järn och Kristinehamn var en viktig utskeppningshamn till världsmarknaden. Faktum var att priset som betalades i hamnen gav återspeglingar på världsmarknadspriset.

Banan går i ett medsolsvarv i en loop i huvudsak norr om staden. Starten är i gästhamnen och börjar med en sträcka västerut till Gustavsvik. En plats som har en annan historisk betydelse när Sverige fick en ny konungaätt. Men det är en annan historia som sagt…

Allt väl vid Gustavsvik. (foto Anders Almhed)

Vid Sjöända så vänder banan nedåt igen och in på den inledningsvis ruffigare Hultetleden som tar löparna ned till Hultets motionsspår.

Banan består till stor del av single track. (foto Anders Almhed)

Förutom de första inledande lättlöpta kilometrarna så har banan mycket ”single track” som tidvis är ganska teknisk.

Min egen tävling började bra. Benen kändes fina och flåset var det inga problem alls med. Hade förmånen att ha min fru och min syster på plats som hjälpte till med lite langning vid några punkter.

Min syster langar sportdryck vid Älvbron.

Tyvärr så ville inte kroppen riktigt vara med mig hela vägen. Nej, snarare halva vägen. Redan innan Älvbron, 14,5 km, kom första nypet i vaden. ”Va, f-n! Inte nu!” Tyvärr så var det bara en föraning om en lång kamp mot två krampande vader där den högra var värst.

Inte helt avslappnad i min kamp mot krampen. På väg mot Sjöända. (foto Anders Almhed)

Min teknik var därför allt annat än optimal i skogen. Det fanns inte en chans längre till att trycka ifrån eller att parera terrängens utmaningar. Snubblande och allt långsammare fortsatte så min tävling mot målet. Min största fruktan var att någon skulle komma ikapp mig för jag hade inget att svara med.

Det var till slut med ett lättat hjärta och tunga ben som jag kunde sakta in för att de sista metrarna gå över mållinjen. Första tävlingen som jag gått i mål på…

Äntligen får jag gå i mål. Tvåa, sex minuter efter ettan på 3:34.

Resultatet blev placeringsmässigt ok men med en betydligt långsammare tid än vad jag hade förväntningar på. Vad det var som hände mig denna dag kan jag bara spekulera i. Det var inte min dag men ändå MIN dag. En sann dröm!

Nöjda steg ändå. (foto Anders Almhed)

Andrapriset fick jag av bästa Frida.

Bara att applådera segraren Fredrik Ottosson (mitten).

Mingel innan start. Här omkramad av min syster Eva som fyllde år idag.

Stort tack till Kristinehamn Multisport och alla härliga funktionärer för en välordnad tävling!

Alla foton där inte annat angivits är tagna av Pernilla Söder. Tack! Och inte minst tack till Anders Almhed som för dagen tog massor av bilder på alla löpare.

Fastpacking Sörmlandsleden – Åkers Styckebruk till Eskilstuna C

Ensam i skogen. Vilka tankar får du kring det? För mig så väcker det känslor av nyfiken, upprymdhet och förväntansfullhet. Vad ska hända? Vad får jag se? Hur är terrängen där?

Den här helgen så var ett längre äventyr planerat. Efter tisdagens och onsdagens lyckade test på konceptet (se föregående blogginlägg) var jag trygg i att ta nästa steg med mina grejer och min kropp. Dels så hade utrustningen fungerat utmärkt. Jag hade gjort lite justeringar av den och lagt till och dragit ifrån lite saker på packlistan. Dels så visste jag att kroppen skulle svara upp efter mina tävlingar och träningsäventyr tidigare i somras. Frågor som jag ändå hade var vad fyra kilo extra på min kropp skulle göra när milen blev många och vad skulle det innebära att nå upp till 22 mil på en vecka i träning? Kommer det att knäcka mig?

Fredag 150807

Med stigar som börjar strax intill mitt arbete i Åkers Styckebruk som tar mig till etapp 15 så kunde jag starta löpningen klockan 16. Med en vilodag efter de tre inledande dagarnas distans på 78 km så kändes benen pigga. Vädret var avvägt med sol, lätt bris och en temperatur skön att löpa i.

En lugn kväll vid Marvikarna.

Imponerande grönska på vindskyddets tak.

Brant vid Marvikarna, etapp 15

Jag visste att det här kommer att vara den lättaste dagen så det gällde att springa på lagom fort och spara på benen. Det var lätt att bara njuta av skogen och tanken på att få en hel helg i den för mig själv ensam i skogen.

Etapperna 15 och 16 har jag sprungit tidigare och är trevlig stiglöpning. Båda etapperna innehåller spår från gruv- och järnnäringen som varit en viktig del av tidigare generationers liv. Gruvhålen och andra lämningar är många. En kortare del av etapp går t.ex. på en gammal banvall som fraktade malm från Skottvång till Åkers Styckebruk en mil bort.

Jag älskar'n, denna sjö.

Löpningens längsta spång.

Någon kilometer efter sjön Älskaren (Vilket namn på en sjö!) startar etapp 17 som är fin med sina myrar. Det här var dagens sista etapp då målet var vindskyddet vid Finnsjön. Som reservplan fanns min presenning i packningen men jag hade tur och vindskyddet var ledigt; Vid eldstaden intill satt en familj med två barn på vandring men de bodde i medhavt tält. Det blev ett trevligt sällskap att efter jag tvättat mig få slå sig ned med dem och prata lite. En kopp kaffe och tips för var morgondagens planerade intag av pizza i Malmköping fick jag mig också som bonus.

Framme vid mitt vindskydd. I bakgrunden vyn därifrån.

Vindskydd är hårda att sova i. Sånt märker man rätt fort. Men det var torrt och luftigt. Behagligt bara för att jag var där ute där jag vill vara.

Lördag 150808

Halv sex ringde väckarklockan. Ja, jag hade ställt en för att hålla tidplanen någorlunda. Klockan 6:00 trycktes start på gps:en.

Min nattboning bakom mitt huvud och i tältet till vänster sover fortfarande mina nya vänner. Schhhh, inte väcka!

Lugn i naturen. Lugn i själen.

Morgonen var stilla och lovade gott. Benen kändes fortfarande pigga och löpningen flöt fint. Rätt vad det var så var jag framme vid bot-tallen vid Rotsätter. En lustig tall som bevisligen har några år på nacken då den senast utnyttjades ”skarpt” på 1880-talet då Ånhammars sömmerska botades.

Bot-tallen vid Ransätter. Härigenom må du krypa.

Jag älskar dessa spångar! Inte långt till Ånhammar nu.

Ånhammar är en vacker plats på vår jord. Denna morgon helt förförande. Vackert liggande invid Dunkerns östra strand. Etapp 19 som startar här inleds med att man springer över en äng och därefter ett våtområde med spångar som lockar till ett återbesök i sig. Därefter kommer en ekhage med imponerande stora ekar som fritt har fått breda ut sig. Ekhagen leder fram till sjön och ytterligare spång. Därefter kommer en fin rullstensås med ganska stora stenar och uppförsbacke. Allt detta inom lite drygt en kilometer. Ingen dålig start på en etapp!

Fantastiskt våtområde med sin fuktiga frodighet.

Det är gött att leva.

Gamla ekar fyller mig med ödmjukhet. Denna ekhage sprang jag genom med ett leende hela vägen.

Observera ledmarkeringen!

Det finns flera imponerande platser längs etapp 19 men intressantast är nog ändå Bågberget – en naturlig stenbro i urberget. En tämligen unik företeelse då sådana här formationer normalt oftast ses i sedimentära bergarter och inte urberget som här.

Bågberget - en naturlig stenbro.

Man skulle nästan kunna sova under denna bro va?

Etapp 20 utmärker sig inte på samma sätt men den har Helvetets port. Det är inte var dag man kan passera genom den och får komma tillbaka igen!

Vågar man gå hit?

Glad över att ha återvänt tillbaka ut ur Helvetets port.

Löpningen rullade på bra till Malmköping. Leden går förbi campingen och badplatsen. Innan jag ”drog in till stan” passade jag på att ta mig ett dopp och fräscha upp mig.

Lite handling inför kvällen och morgondagen gjordes på Konsum. Med en glass i handen letade jag så upp pizzeria-tipset.

Mätt och med en något tyngre packning började jag springa strax efter ett. Hade fått den ”strålande” idén att en 450g-påse med bullar skulle jag ha med mig. Det är krångligt med bullar om man inte riktigt har plats. Har man dessutom en pizza, en stor glass och några vaniljwienerbröd i magen så har man ingen lust att bara äta upp dem för att skapa den. Nåja, ännu en visdom rikare.

Löpningen gick inte lika lätt som på morgonen. Värmen hade stigit markant och kroppen kämpade med att förbränna minst 2000 kcal. Tempot blev inledningsvis något återhållet.

Efter att ha kommit ut ur Malmköping inleds etapp 21 med att den följer höjden på en mäktig rullstensås i nordvästlig riktning. Här är det lättlöpt och kilometrarna flöt ändå på ganska bra trots en överfull mage. Sträckans bonus var en bäverdamm alldeles intill den bro leden passerar över.

Bäverdamm

Men en pizza mm i magen påverkade helt klart löpningen. Det gick tyngre och trögare hela eftermiddagen. Det här kanske påverkade min uppfattning av etapp 21 och 22 som inte lämnade några större intryck på mig. Dock så måste jag säga att vindskyddet vid Hällaren verkligen såg inbjudande ut med sitt vackra läge och fin tillgång till sjön för bad. Men det verkade även andra ha tyckt då baksidan av skyddet var full av skräppåsar. Jag blir irriterad när jag ser sådant. Har man orkat ta med sig skräpet dit – som förmodligen innehöll mat – så borde man väl ha ork att ta med sig det när man går? Skräp på stigen är dock inget större problem annars. Visst stöter man på något här och där men det tror jag lika gärna kan vara ett misstag. Precis som man ser en mössa eller en vante på stigen. De har man säkert inte gått långt in i skogen för att göra sig av med.

Det blev en hel del stopp för hallon. Mogna, fina hallon.

När jag lyfte blicken var de överallt. Jag säger inte var!

Storleken på dem och mängden blåbär har jag aldrig varit med om.

Ljungen har mått bra av den här sommaren också.

Framme vid Hälleforsnäs så finns en vacker myr med fina vattenområden i samband med rundslingen kring Bruksdammen. Det här visade sig vara en populär utflyktsplats då alla bord verkade upptagna av familjer som hade picknick denna stilla och soliga lördagskväll.

Efter att ha fyllt på med vatten vid Fyrsjön så var det bara fyra kilometer till mitt mål för dagen som var vindskyddet vid Mögsjön. Den här gången hade jag dock inte samma tur som föregående natt då några utländska turister hunnit före mig. Men det gjorde inte så mycket då jag hittade en fin plats lite längre fram längs stigen invid sjön där jag ostört kunde hållas.

Söndag 150809

Söndag – dags för hemfärd. Förväntan på denna dag var att det skulle vara tungt med löpningen.

Efter en god natts sömn under min vita presenning vaknade jag av väckarklockan som denna morgon var ställd på klockan fem. Morgonen var återigen vacker och stilla. På andra sidan sjön fick jag se solen stiga upp bakom skogen och den värmde mig skönt. Just då, just där, var livet perfekt. En stund att tänka tillbaka på och vila i när höstens alla måsten drar igång.

Nattlägret. Mjuk mark.

Efter lite morgonbestyr i lugn och ro kom löpningen igång strax innan klockan sju. Benen kändes ok och det kändes bra att vara igång igen.

Sträckorna som jag var inne på nu har jag tidigare löpt ifjol på senhösten. Nu var landskapet ett annat och jag fascinerades av hur mycket trevligare det ändå är när träden är gröna och naturen bjuder på mer av lukter, färger, former och smaker. Hösten har dock andra fördelar som för löpning mer tempererade förhållanden. Nu var det varmt och just denna dag helt klart den varmaste på mitt äventyr.

Sinad källa! Regnade det inte i somras?

"Jag är inte tjurig!"

Favoriten på är löpningen längs Näshultasjön. Både kulturlandskapet där man springer genom beteshagar och strandvegetationen bjuder på en uppskattad omväxling till skogslöpningen. Här finns också en rejäl bäverhydda som man springer förbi.

Den här kan du inte missa. Ett imponerande bygge minsann!

Lite lerigt emellanåt.

Målet för löpningen var stationen i Eskilstuna och dess tåg till Strängnäs. Med 14 mil i benen så steg jag vid fjortontiden på tåget som för dagen var en buss pga den pågående dubbelspårsbyggnationen i Strängnäs. Det hade varit tungt med löpningen stundvis men på ett allmänt sätt och inte i benen egentligen. Erfarenheten får mig att tänka på hur min energihållning var och att det finns lite att trimma på den fronten.

Med två fastpackingäventyr på en vecka så kan jag konstatera att jag borde göra det här oftare. Fast det är ju inte varje vecka man är gräsänkling. I skrivande stund så här några dagar senare konstaterar jag även att de 22 milen inte lämnat mig speciellt sargad. Dagens (onsdag) snabbdistanspass kändes rappt med bra tryck. Lovar gott inför kommande tävling Sweden Iron Trail Marathon i Kristinehamn om ett par veckor. 

Ett ”vardagsäventyr” – fastpacking på Sörmlandsleden

Har förmånen att ha Sörmlandsleden 6,5 km från min arbetsplats. För att ta sig dit måste jag springa på små stigar… Det här läget har jag utnyttjat såklart med löpturer på lunchen och vid något tillfälle efter jobbet. Men nu var det dags att ta nästa steg.

All set. Vattenpåfyllning vid en av Sörmlandsledens källor.

Min familj har flytt den regniga sommaren och åkt till Grekland medan jag börjat jobba. Som gräsänkling har jag hotat med att jag minsann skulle ta tillfället i akt och hitta på ”bus”. Sagt och gjort så packade jag en ryggsäck med en presenning, liggunderlag, sovsäck och andra förnödenheter. Efter att tisdagens arbete så slutat så sprang jag söderöver mot Sörmlandsleden.

Bergssidorna ned mot Marviken är magnifik.

Brant som sagt och milsvid utsikt.

Planen var att springa del av etapp 15, hela 14, en del av 13 och därefter övernatta. Solen lyste och vädret var utmärkt. Att springa med en ryggsäck som innehåller allt för övernattning inklusive lite mat väger ofrånkomligen lite grann och det märktes framförallt i uppförsbackarna. Därtill så hade jag 36 asfaltskilometer i benen från igår.

En av dessa fina hällar på etapp 15, 14 ,13...

En härlig kväll.

Ibland är det så härligt grönt och lummigt.

Bakom den där udden, någon kilometer därefter ska jag sova

Målet för löpningen var en strandkaant vid vilken det även finns en kallkälla. 21 kilometer tickade gps:en till – ett halv marathon. Första prio när jag väl kom fram var att ta ett bad. Därefter rigga nattlägret, mitt tarptält och äta kvällsmaten. 

Nattlägret är riggat.

Det är ju alltid lite speciellt att sova utomhus. Gör man det på ett liggunderlag i en sovsäck så för det också med sig en del effekter på sömnen. Men natten förlöpte ändå bra även om jag har lite svårt att sova på hårda underlag då jag har problem med min vänstra axel.

Larmet på telefonen ringde kl 04:00. Jag har ju ett jobb att sköta och som jag inte vill komma alltför sent till. Löpningen till jobbet började underbart i gryningen med lite sol som glimtade fram genom träden. Tyvärr så fick sommarvädret en flashback och det började regna halvvägs. Men det gjorde bara den väntande varma duschen än trevligare att få komma till.

Klockan fem på morgonen

Morgonens stillhet - tre kilometer till jobbet.

Det här var en bra start på min gräsänklingsvecka. Med löpta 2x18 + 21 + 21 så har jag nu på onsdagen fått ihop 78 km samt ett riktigt äventyr att tänka tillbaka på i vinter. Får se om jag inte hinner med lite mera ”bus” till helgen innan de kommer hem…