Sylvesterlöpning

Efter tre veckor utan löpning så tog jag en halvtimmes runda för ett par dagar sedan. Idag så var det tredje dagen med löpning och det känns bra att vara igång igen. Förvisso har det under julledigheten blivit fem pass badminton men det är dåligt med formen nu. Och november var inte speciellt mycket bättre än december men det blev väl några pass ändå. Så nu är jag taggad igen.

Grämer mig lite att jag missade den fina snön. De senaste dagarnas varma väder och regnande har tagit med sig den mesta ned i marken. Mitt Sylvester-pass gick i skogen ömsom på is, ömsom i snö och ömsom på barmark.

Is på min stig

Det är underbart att komma ut i skogen och kunna springa igen. Förhållandena var dock förädiska. När jag sprang över en liten rännil så brast isbryggan där jag satte foten och jag stöp framlänges.

Visst gör det ont när isbryggor brista.

Ont! Ont i mitt knä. Ont på mitt smalben.

Jag besparar er bilder på mitt knä och mitt smalben men jag kan säga att det syns att det har gjort ont. Efter en stunds ojjande och ajjande så kunde jag i alla fall springa hem någorlunda obehindrat.

Nu är det snart nytt år och planen är att jag ska dra igång med en massa springande. Först bara en massa mängd... Tävlingsplaner har jag också. Fokus kommer att ligga på långa terränglopp på ultradistans. Än så länge har jag bara planer på att tävla i Sverige även om jag har spanat lite på utländska alternativ.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt LöpÅr! Kram på er!

Test av våtsockar

Inför vinterns äventyr så har jag införskaffat ett par våtsockar. Idag så var det premiärtest av dem.

Hösten har varit extremt regnig. Vattenpölarna i skogen är djupa och många. Det kan bli riktigt kallt att springa genom dem.

De nya våtsockarna är gjorda i neopren. Det är samma material som i våtdräkter och funktionen på våtsockan kan liknas vid den. Man blir blöt om foten men den lilla vattenmängden som tränger in värms upp av kroppen och det blir inte kallt om fötterna. Det man upplever med en våtsocka är att stora vattenpölar känns lika "blöta" eller kanske lika "stora" som små pölar. Man behöver inte längre dra sig för att springa i pölarna. Det medför en annan positiv aspekt och det är att risken för att halka minskar då man inte längre behöver hoppa mellan pölarna.

Dagens skoval för min 12-km-runda var mina Keen A86. De och mina våtsockar känns som en given kombo i vinter.

Våtsockor för 200:-

Känslan i att springa med mina A86:or och våtsockar är riktigt schyst!

Sättraleden som lite off season-löpnining

Nu är det off season. Inte tävlingsperiod. Har lagt om träningen och just nu blir den så som jag känner för just då.

Dagens löpning blev en 26km-runda som jag brukar ta emellanåt. Den går hemifrån bort till Sättrastugan. Det blir en terrängrunda som går på stigar i huvudsak. Strax efter Cabbyfabriken så startar en vandringsled som heter Sättraleden som är 4,5 km. Leden går bort till en stuga, Sättrastugan, som ägs av Friluftsfrämjandet. Där finns också en populär pulkabacke vintertid. Leden är mycket lättlöpt och bjuder inte på något tekniskt men är ändå en trevlig löprunda.

Dagens löpning enl min Garmin

Idag så testade jag även ett par nydubbade skor som jag dubbat med Best Grip-dubbar. Det funkade utmärkt med fästet denna kyliga dag som bjöd på strålande sol och minusgrader.

Starten på Sättraleden är markerad med denna skylt.

Den frostiga bron var inga problem med de dubbade skorna.

Sättrastugan. Ett varv runt stugan tar man innan man springer hem. Det vita på marken är hagel som ligger kvar efter en skur som kom för några dagar sedan.

Tre tester

Jag har varit sjuk med förkylning och en släng av feber. Det har hållit mig ifrån löpningen i två veckor. Tyvärr så missade jag också gårdagens SUM, 50km i terräng. Det var tänkt som årets sista tävling. Hade tränat riktigt bra dessutom inför den. Men så slog halsont till. Nåja, idag var första dagen jag kände mig  så pigg att jag ville testa om det skulle funka. Och det gjorde det. Test no 1 var lyckat: 36 minuter o sju km i skogen.

Det andra testet var mina hemmadubbade skor. För några veckor sedan hade jag en rejäl vurpa i skogen med ett  av mina favoritpar till löparskor. Mina tre år gamla Mizuno hade blivit hala i skogen. Kanske för att gummidobbarna blivit avrundade. Kanske för att gummit börjat bli gammalt. Kom då på att de skorna vore utmärkta att testa metalldobbning på. Sagt och gjort. Idag så var det första skarpa testet. Och det var succe'!

Dubbarna funkade utmärkt på både hällarna så väl som på de såphala rötterna.

Det tredje testet var mina nya löparglasögon. Idag var förutsättningarna perfekta: nästan-regn och flatljus. Nu skulle de kontrasthöjande glasen testas. De funkade kanon ute i skogen och jag hade inga problem med att se ojämnheterna på marken.

Gött att vara tillbaka igen.

Silverleden – en riktig guldled

Leder som nästan bara är stig och där man mycket medvetet ansträngt sig för att dra leden i skogen istället för att göra det enkla och dra den på en grusväg är inte helt vanligt. Silverleden runt Hällefors är dock ett strålande exempel på en sådan led där man tänkt till en extra gång på leddragningen. Därtill så har den dragits över på ”varenda” höjd!

Efter att ha spanat och läst om denna led sedan många år tillbaka så stod jag för några veckor sedan äntligen vid Hurtigtorp som är ledens startpunkt. Med mig denna dag så hade jag min urstarka löparkompis Sandra. Planerat var ett löparäventyr med 65 km rund-led framför oss. Enligt förhandsinformationen så skulle leden vara väl utmarkerad och det stämde väl. Jag hade även förstått att det skulle bli en hel del höjdmeter för på kartan som jag beställt från Hällefors turistinformation så var det på sina ställen mycket tätt mellan ekvidistanserna. Den röda ledmarkeringen på kartan gick vinkelrätt mot dessa så både branta uppförs och utförsbackar skulle det bli.

En mycket bra karta finns att beställa från Hällefors turistbyrå.

 

När vi startade löpningen så hade jag redan 11,5 mil i benen denna vecka. Men jag kände mig ändå fräsch så det skulle nog gå bra.

Är man lite van vid att följa ledmarkeringar så är det inga problem att hitta på leden. Vid ett par tillfällen fick vi dock orientera oss tillbaka. Orsaken var i huvudsak att vi pratade och följde grusväg istället för att hålla perfekt koll på ledmarkeringarna. Men vi följde principen ”Inga markeringar? - vänd om!” så det blev inte så mycket extra löpt. Faktiskt är det så att på denna led ska man ha förväntningen att leden ska gå i skogen som ”single track” och inte på grusväg. Väldigt bra!

Om man tar sig an leden som det är tänkt på kartan med ett motsolsvarv så är leden ganska beskedlig i början. Det är inga större höjder och denna dag så var det mycket lugnt och vattnet låg spegelblankt.

 

Den första högre höjden man kommer upp på är Sävsjöhöjden. Stigningen upp är brant men väl upp så är utsikten fantastisk.

Sävsjöhöjden

 

Men det som nästan är mest minnesvärt är den härliga skogen som finns där uppe. Här finns massor av urgamla långsamväxande mini-granar som växer på mossgrön mark som ser ut nästan att vara anlagd. Här är leden mycket vacker.

Längs leden finns några vattenkällor. De håller utmärkt kvalité och är utmärkta på kartan. Men skulle man ändå behöva vatten vid andra tillfällen så kan man även dricka på andra ställen som man passerar. Det gjord vi även om det var lite missfärgat och hade lite lätt bismak.

Björnhöjden

Uppe på Silverknuten finns ett utsiktstorn som ger milsvid utsikt åt alla håll. Detta är också den högsta punkten på leden med sina 376 möh.

Uppe i tornet på Silverknuten

 

Långt ner till Sandra

 

Milsvid utsikt

 

Värt varje trappsteg upp. Svajet i tornet är en gratiseffekt. :-)

Näst sista större höjden man passerar är Saxeknut och härifrån så kan man se Hällefors. Men det är fortfarande en bra stunds löpning innan man är framme i Hurtigtorp. Så håll ut om krafterna känns att tryta. För egen del hade jag min tyngsta stund strax innan vi började nedförslöpningen från Saxeknut.

Saxeknut. Hällefors innom syhåll.

Väl nere från Saxeknut så kände jag mig stark och löpningen sista 7-8 km gick väldigt bra. Här springer man genom nöjesparken Krokborn och fortsätter i utkanten av södra Hällefors. Sista berget man tar sig över är Kullberget. Härifrån är det sedan bara ett par kilometer innan man är tillbaka till Hurtigtorp.

Totalt så tog vår runda ca 8:15 och därav så pausade vi totalt i en timme (vattenpåfyllning, energistopp, utsiktsstopp, fotostopp etc...). Höjdmässigt tog vi oss uppför 1400 höjdmeter. Leden är tuff så är man inte helt säker på sin sak så rekommenderas en back up-plan. För övrigt rekomenderas denna led VARMT!

Sandra bloggade om detta här.

Observera att det finns en jättebra karta att beställa från Hällefors turistbyrå. Det är inte densamma som finns att hitta gratis på nätet.

Bästa löpartidningen

Bläddrade igenom senaste numret av svenska Runners world. Det jag fick ut av det var en association till Springsteens låt "57 channels (and nothin' on)". 100 sidor tjock blaska och inget att läsa.

Nåja, det finns alternativ. Ett av de bästa är amerikanska Running times. En seriös tidning för seriösa löpare. Målgruppen är helt klart elitsatsande och andra seriösa löpare. Man tar upp de senaste nyheterna på världsscenen i löpning, intevjuer med de bästa löparna och coacherna och tar upp detaljerna som är viktiga i träningen för att nå eliten. Mycket läsvärd tidning som jag rekomenderar varmt!

Second to none(!) - äntligen 1:a på Kraftloppet!

Efter tre tidigare andraplaceringar (2003, 2010, 2011) i Kraftloppet, 72 km, så knep jag så äntligen förstaplatsen i årets tävling.

Kraftloppet är en tävling som man kan springa individuellt eller som lagstafett i tio etapper. Nytt för i år var en kraftig omarbetning av bansträckningen. Från att tidigare ha gått som ett stort varv norr om Finspång så gick nu banan med flera sträckor utgående från tävlingscentrumet Arena Grossvad.

Jag hade bestämt mig för att göra mitt eget lopp och springa på känn. Ingen tidplan. Så från starten sprang jag i mitt eget tempo och det visade sig att ingen hängde på mig och resten av loppet sprang jag själv. Loppet flöt på rätt bra och energinivån kändes bra hela vägen.

Med till Finspång hade jag med min familj och de stod för att langa dryck vid några på förhand överenskomna platser. Därtill hade jag med mig energi-gel i fickorna på mina löparshorts.

På näst sista sträckan blev det dock onödigt spännande; Sträcka nio gick på grusvägar och terrängspår. Mitt på fanns en avstickare till en vändpunkt. Tyvärr så fanns inga funktionärer på plats när jag som förste man kom dit. Efter att ha sprungit ut på ett par löpspår i skogen och irrat omkring så beslöt jag mig för att vända tillbaka till den punkten jag senast sett någon markering. När jag åter kom tillbaka till vad som var vändpunkten så hade funktionärerna hunnit fram och kunde visa mig rätt. Irriterad och fylld av adrenalin med tanken i bakhuvudet att jag förlorat mycket tid så fick jag en extra boost att lägga in. Det skulle senare visa sig att även tvåan hade hunnit ut i skogen och gjorde en liknande manöver som jag. Fast i löpande stund så visste jag inget om det utan trodde jag hade honom hack i häl på mig.

Jag kände mig ändå ganska säker på att jag skulle ha något att svara med om det dök upp någon bakifrån. Benen svarade riktigt bra i utförlöporna även där det var lite tekniskt och det är ett gott tecken på de ska hålla en bra stund till. Den tionde och sista sträckan som även den var helt ny för mig gick intill en liten sjö. I min fantasi så hade jag sett en flack och snabblöpt sistasträcka. Det stämde inte utan den visade sig vara riktigt kuperad med branta uppför och nedförslöp. Även om det var jobbigt tänkte jag att alla andra kommer att ha lika jobbigt och att det här ändå var till min fördel.

Det var otroligt skönt att till sist springa in i mål som etta. Klockan stannade 5:43:11 och 74 km. Till tvåan så hade jag knappt elva minuters marginal.

Jag är väldigt tacksam för all support med langning och påhejningar som jag fått av min familj och vännerna Bo och Christina. Stort tack!

Alla bilder av Pernilla Söder