Vätskebrist - en “nära akuten-upplevelse”

Jag har precis upplevt min värsta vätskebrist. Den var så alvarlig att t.o.m. jag kände att jag ville ha ambulans. Här är vad som hände:

Bakgrund
Denna dag hade jag tänkt ta det sista ultra-långpasset innan min tävling 20/8. Planerat var att springa 50-55 km. Kvällen innan hade jag ätit ordentligt med t.o.m. en söt dessert. Drack därtill två glas vin (ca 2,5 dl) till maten samt en liten cognac som avec. Så här i efterhand kan jag tycka att jag definitivt slarvade med vattendrickandet.
Natten var varm och fuktig med åska och regn och jag vaknade under natten av att jag svettades och var varm.
På morgonen vägde jag mig och konstaterade att jag hade en låg morgonvikt men drog tyvärr inga slutsatser av det. Efter frukost och övriga morgonbestyr så valde jag löparkläder samtidigt som ett rejält regn föll. Hade tänkt att jag skulle ha en vit funktionströja men de låg alla i smutsen så jag tog en svart ändå. Jag valde också en svart keps (springer “alltid” med keps då den funkar som ett bra svettband och skyddar från att svettstänk på glasögonen samt skyddar min skalp från solen). Därtill regnade det ju på morgonen så jag skulle nog kunna få lite gratiskylning.
Med mig hade jag en Nathan HPL 020 som jag hade 1,5 l vatten i, ett antal hemmagjorda energikakor, salt, telefon, mm. I handen bar jag en 0,5 l-flaska med sportdryck. Planen var att börja med sportdrycken för att sedan gå över till energikakor och vatten.

Löpningen - långsamt stekt
Temperaturen låg runt 20 grader när jag gav mig ut och himmelen var grå av moln och det regnade lätt. Klockan var strax efter tio på förmiddagen och förhållandena var riktigt behagliga för en löprunda.
Löpningen rullade på bra och det lätta duggregnet gjorde mina kläder fuktiga. Regnet slutade ganska snart och efter 40 minuter så sprack molnen upp och det blev varmare. Det var dock en hel del större moln som emellanåt skuggade solen och jag kände mig fuktig på kroppen så jag drack enbart sportdrycken (dock i ett något stegrande tempo) ända till vändpunkten efter två timmar och en kvart.
Jag insåg inte att jag svettades så mycket som jag gjorde. Blåsten och de fuktiga kläderna gjorde att jag tyckte det kändes rätt behagligt. Det hade nu blivit övervägande soligt och benen började kännas betydligt tyngre än jag trodde jag skulle känna mig vid det här laget. Började dricka vatten och äta energikakor. Ganska snart får jag krampkänningar i vaderna vilket jag tyckte var konstigt. Tar in lite salt och mer vatten. Mår lite illa när jag springer. Tempot sjunker mer och mer och jag fortsätter äta och dricka. Efter ca 3 timmars löpning så måste jag börja gå. Har nu en hel del kramper och känner mig slut och benen är tunga. Försöker komma igång igen men börjar inse att idag är inte min dag och vid ca 3h25m så ringer jag min fru, Pernilla, för att be henne hämta mig för “jag har soppatorsk”. När hon svarar visar det sig att hon är i en möbelaffär på rätt sida stan och kan komma direkt.

Krasch - genomstekt och helt rökt!
Nu är jag yr och jag känner lite vimsig. Jag går och dricker och efter en tio minuter dyker Pernilla och yngsta sonen Harald upp i bilen. Äntligen! Har under tiden jobbat med ta in energi och att dricka. Det blir väldiga problem att sätta sig i bilen då jag krampar i benen hela tiden men till sist sitter jag där. Pernilla känner på mig och jag är kall på huden.
Istället för att åka hem så åker vi tillbaka i den riktning jag kom från och till Hult kaffé och bad. Där så får jag mig en glass och nu börjar krisen.
Jag är kall och blek i huden och mina läppar är blå. Upplever inte att jag fryser men tycker att det är skönt att sitta i solen. Hade jag observerat mig själv kanske jag hade förstått bättre vad som måste göras. Efter att glassen ätits och jag druckit ett glas vatten känner jag att behöver gå på toan för nummer 2. Mår illa på vägen dit och känner mig orolig för vad som händer. Det går bra på toan och jag kan ta mig lättad därifrån. Hinner några steg innan jag känner hur jag håller på att svimma. Blir tvungen att lägga mig ned med benen i högläge. Nu inser även jag att P har rätt som vill kontakta vård för nu är det riktigt läskigt. Sjukvårdupplysningen säger att de kommer att skicka en ambulans. Under väntan på den så dricker jag vatten och några msk finsalt från fiket. Personalen i kafféet blir oroliga för mig och de hjälper till med att ställa sig vid vägen för att dirigera ambulansen (stort Tack!).
Jag dricker litervis. I detta läge så sätter de kraftigaste kramper jag haft i mina ben igång. Mina lår ser helt deformerade ut av de krampande musklerna och det gör väldigt ont. När till sist kramperna lägger sig så drar den stora köldfrossan igång och jag hackar tänder. Pernilla sa efteråt att “hela du hoppade där du låg på marken”.
Lagom tills ambulansen kommer så har det hela lagt sig men jag är fortfarande kall. Ambulanspersonalen undersöker mig och alla värden är ok: puls och tryck normala, syresättningen är 100% och blodsockret 8 mmol (energin finns tillgänglig). De tycker att jag håller på att återhämta mig och att jag kan åka hem i våran bil.

Vad som hände
Uppenbarligen började jag min löpning med en låg vätskenivå. Jag bortsåg eller märkte inte hur mycket jag förlorade i vätska pga vädret och min egen tro på “övermänsklighet”. Förstod inte varningssignalerna och rehydratiserade inte tid. När jag väl avbröt var det redan för sent. Den vätska som fanns kvar gick till de centrala funktionerna och inte ut till mina lemmar och hud. När jag väl rehydratiserat så var kramperna och den kraftiga frossan tecken på att jag höll på komma tillbaka.

Lärdomar
1) Se till att dricka kvällen innan
2) Har man låg morgonvikt så måste man dricka
3) Fyll upp strax innan löpningen
4) Använd vita kläder
5) Drick i tid -vänta inte
6) Kramper = rehydratisera asap!
7) Kramper i muskler och domningar i t.ex armar/händer = rehydratisera asap!
8) Yrsel = rehydratisera asap!
9) Vid en rehydratiseringsinsatts: fokusera på att ta in vätska, salt och flytande kolhyratater (även gel är ok) så att snabbt upptag och rehydratisering uppnås
10) Sök hjälp (mobiltelefon) om du krampar kraftigt och känner dig yr. Avsvimmad kan du inte hjälpa dig själv.

Nu så här på kvällen känns benen bra och jag har absolut inga problem med trötta ben. Däremot så känns det som om jag kommer att få träningsvärk i de muskler som krampade mest idag. Fortsätter det så här blir det 60 min jogg imorgon. :-)

Innan krisen: blek och "halvdöd". (foto Pernilla S)

Nästan återställd. Bara lite mat fattas. (foto Pernilla S)

Slutar med trail – ett tag...

Effektiv träning är specifik. Nästa tävling på schemat är Kraftloppet, 72 km, i Finnspång den 20/8. Den tävlingen går på grus och asfalt. En stor del av träningen kommer därför att bedrivas på sådant underlag tiden fram till dess. Det ska faktiskt bli riktigt kul träning. Omväxling förnöjer heter det ju och gårdagens 19 km på slät asfalt samt dagens 10x100 m-sprintar gav mersmak. Hoppas vi ses i Finnspång!

Vansbro marathon 2011

Den 6/7 sprang jag Vansbro terrängmarathon, 42,9km, plac. 4:a. Detta marathon kördes som en testtävling i fjol. I år så hade 12 km ny bana tillkommit där man röjt och dragit ny led i skogen bl.a.. Banan är riktigt trevlig och är en enda lång slinga söder om Vanbro. Till att börja med är det relativt flackt men vid Eldforsen, ca 15 km, så börjar den kuperade delen av banan. Sedan är det kuperat i en 16 km för att åter därefter vara ganska flackt igen ända tills mål. I bilden nedan ser ni banprofilen.



Vädret för dagen var ganska varmt och vindstilla men som tur var mulet. Solen hade tittat fram timmarna innan starten och det såg ut att kunna bli riktigt knäckande varmt. Luften var kvav men strax innan start så mulnade det igen fast både åskan och regnet uteblev.

14:00 startade vi och jag höll tillbaka farten och lät de ivriga dra iväg. Istället koncentrerade jag mig på att hitta min fart denna dag. På den första delen av banan följer man bl.a. en gammal banvall. Här hade jag följeslag av flera löpare. Framme vid Eldforsen så fick jag en flaska sportdryck langad innan stigningarna. Uppför första stigningen kändes allt ok och det var ingen av de andra som hakade på utan jag fick en lucka.

Strax innan vätskekontrollen i Eldforsen.

Nu fick jag springa ensam ett tag ända tills kom in i gruppen med halvmaratonlöpare som precis hade startat. Det blev en hel del omspringningar men det funkade bra då det var grusväg. Hade börjat få problem med lite krampkänning i uppförslöporna. Jag tror inte det berodde på saltbrist utan att jag inte trappat ned träningen tillräkligt inför loppet och inte var så utvilad som jag borde. Kunde dock hålla kramperna i schack och hade en fantastiskt rolig nedförslöpning efter banans högsta punkt, Knösen. Tekniskt, snabbt och ren njutning (typ down-hill med löparskor). Efter den mördarbacken så flackade banan ut igen. Nu fick jag rejäla krampkänningar och jag petade i mig lite grovsalt som jag hade. Tog även de två gelen jag som jag bar med. Krampkänningarna lättade men släppte inte helt.

Banan går nu i en fantastisk natur med myrmark och sandåsar. Man springer en sträcka bl.a. på en led som heter Hästingsleden. Framme vid Gladtjärn så var det en hel del publik och familjen mötte upp och hejjade.

Gladtjärn. 8 km kvar.

Sista kilometrarna in mot mål följer banan stranden av Västerdalälven. Den låg spegelblank idag och blev enbart bruten av en motorbåt som drog en vattenskidåkare.

Väl framme vid Vansbro så går sista biten till mål på asfalt och det blev lättare att dra upp farten igen och lägga till med ett fint löpsteg innan man klöv mållinjen som fjärde löpare. Före mig hade jag Jonny Danielsson som ju fortfarande innehar det svenska 10 000 m-rekordet. Det känns helt ok att bli slagen av en sådan löpare.

Dagen efter ägnades åt lite annan aktivitet (bilvård) och återhämtning.

Damsugarens startknapp var likt mina vader inte full funktion på. Behövde lite tryck på sig.

En av mina medtävlande var Mikael Björk som bloggar på Into the Wild. Hans berättelse kan ni läsa om här.

En annan som deltog var Ronnie Nystedt som jag pratade lite med innan. Han sprang Sthlm marathon barfota (!) under 4h. Nu tyckte han det var dags att prova på terräng. Strax under 6 h helt barfota. Grymt imponerande! Jag får ont i fötterna av att bara tänka på det.

Dags för Western States Endurance Run i helgen

Så var det dags för ett årets höjdpunkter vad gäller trail-tävlingar och ultramarathon; Western States Endurance Run. Den klassiska 100-miles-tävlingen som la grunden till den moderna trenden med ultramarathon och lång trailrunning. Tävlingen går 25-26/6 och som vanligt är irunfar.com den bästa källan till information.

Favorit till segern är förra årets segrare, Geoff Roes. Tyvärr är fjolårstvåan Anton Krupicka skadad. Både Roes och Krupicka slog ju bandrekordet ifjol vilket gjorde 2010 års tävling till en av de klassiska. Utmanare till segern kommer dock även i år att vara Kilian Jornet som får räknas till världens främste bergslöpare. Kilian ledde tävlingen ifjol men drack inte ordentligt då han inte bar med sig vätska och blev omsprungen av både Roes och Krupicka. Vi får se om han lärt sig sin läxa.

I år är det mycket snö på banan och man har valt att undvika de mest snöiga områdena och dragit om banan. Det kan antas att det kommer att påverka att det blir en snabbare bana i år.

Geoff Roes är definitivt en av mina favoriter på löparscenen. Här (i bra upplösning) hittar ni en länk till en härlig film med honom som är mycket sevärd. På Youtube så kan man se den också:

Löpning på tre leder

Idag var Sandra, Jörgen och jag och sprang vandringsled. Vi sprang alla gemensamt från Karlskoga upp till Lundedet på Lundedsleden (13 km). Där tog vi farväl av Jörgen som sprang tillbaka ner till Karlskoga. Sandra och jag fortsatte på Åsjöleden och Lårhöjdsleden ända upp till Badsta camping i Storfors. Totala sträckan blev 45 km och vi hade total ackumulerad stigning på 1120m. Det hela tog 5:58.

Utsikt uppifrån skidbacken i Lundedet.

Det är en riktigt trevlig löptur att springa dessa leder och det är egentligen inte speciellt svårt att hitta. Men om ni önskar en karta på Lundedsleden så hittar ni en här och en karta för Åsjöleden hittar ni här. Åsjöleden är ganska ny som led och är välskyltad.

Löpningen gick riktigt bra för oss och jag imponeras av Sandra som bara för en vecka sedan var och sprang tävlingen Jättelångt på 68 km och vann den dessutom. Det var inga problem för henne att springa dagens 45 km. Vädret idag var perfekt med en 12 grader och moln. Solen behagade att titta fram mot slutet av löpning.

Vattenpåfyllning uppe på Lårhöjden.

Marken är fylld av Linea

Det var gott om orkidéer på vår väg.

Nya leder att springa i Kristinehamn: Järnleden och Hultetleden

Idag invigs Järnleden officiellt enligt den mycket knapphändiga informationen som finns på kommunens hemsida. Eftersom jag spenderar en del tid i skogen löpandes så sprang jag leden redan ifjol dock.

Lederna är sammankopplade och går i en cirkel norr om stan. Förra söndagen den 5:e juni så sprang jag lederna. Jag hade även denna gång med mig kameran och filmade en del. Den totala sträckan blev 40,23 km enligt min gps när jag utgick från hemmet. Om man önskar kan man göra en liknande löprunda som jag har gjort med en rundtur. I kartan här nedan visas två förslag på hur man binder ihop rundan och undviker asfaltslöpning i mesta mån genom att utnyttja några av de stigar, grusvägar och motionsspår som finns. Tanken med kartan är att du kan få en idé till hur du kan springa. Det rekomenderas att du hittar en större karta att orientera dig efter. Eniros funkar rätt bra.

Som sagt så filmade jag min runda. Nedan hittar ni två klipp. Det kan varmt rekommenderas att ni tar en extra titt på del 2 där ni får se tranor samt dagens höjdpunkt med närkontakt med ett rådjurkid som låg på leden där jag sprang.

Vill ni ha mer information så får man tydligen uppsöka turistinformationen i Kristinehamn enligt varmland.org. För övrigt är informationen knapphändig än så länge på internet.

Avslutningsvis så är det bara att säga grattis till alla traillöpare i Kristinehamn som fått en härlig runda att springa!

Gott om fästingar i år!

Denna vinter med ett isolerande och skyddande snötäcke över marken har varit idealisk för fästingarna verkar det som. Jag bedömmer att jag plockat mer än dubbelt så många från min kropp mot i fjol. Det är så här långt minst dussinet. De flesta är mycket små. Den senaste kröp bakom ena knävecket efter dagens runda.

Då jag springer i ett TBE-område (Tick Born Encephalitis - en typ av hjärnhinneinflamation) så har jag tagit vaccin mot sjukdomen. Det tycker jag är en bra försäkring. Speciellt som jag som sagt verkligen har i frågan ett "högrisk-beteende". :-)